Jag har som mångårig nära anhörig till åldrande föräldrar (min pappa är nu dock avliden) och 97-årig svärmor med många återkommande vårdkontakter inte undgått att förundras över vilken “klokskap” som gjorde att läkare skulle nödgas använda uppåt halva sin arbetstid till administrativa uppgifter i stället för patientkontakter.
Samma sak gäller även för lärare i skolan.
Vad var det för rationaliseringsexpertis som rådde beslutsfattare att plocka bort de sekreterare och assistenter som tidigare såg till att inte läkare och lärare behövde ägna halva sin arbetstid åt rent administrativa uppgifter som de i praktiken är rena “amatörer” på?
Dessa vård- och skolproffs tvingas sedan 1990-talets andra hälft gradvis lägga allt mer sin tid på sådant som andra (till exempel läkarsekreterare) skulle sköta snabbare, bättre och till en lägre timkostnad.
I den färska boken “Administrationssamhället” har Anders Ivarsson Westerberg tydligt belagt det som en oklok och ineffektiv besparing, som därtill lett till en
ökad stress och olustkänslor för “amatöradministrerande” läkare och lärare.
Följden av denna missriktade och okloka utveckling är att vi med stor sannolikhet fått sämre fungerande sjukvård, skola och rättsväsende (problemet är
likartat inom polisen, som visserligen blivit fler men allt mer “kontoriserad”/administrativ).
När får vi se politiska beslutsfattare som inser fakta och i stället ser till att läkare, lärare och poliser avlastas merparten av sin administrativa börda med hjälp av andra stödpersoner?
Se där en uppgift som många medborgare skulle uppskatta om nye statsministern Stefan Löfven och hans regering, liksom de nya landstings- och regionledningarna ute i landet, gav prioritet åt under kommande mandatperiod. Lyft av profession dess administrativa börda och låt dem vara proffs i det de är utbildade för!