En liten flicka sitter uppe på frysboxen i källaren med kritor och ritpapper. Det är den stund på dagen då hon umgås med sin pappa. Mestadels i tystnad, men ändå i varm gemenskap, doft av flanellskjorta (egentligen svett, men flickan tror att själva skjortan luktar så), motorsågsolja, ved och blöt gråhund.
Flickan är så liten att hon måste lyftas upp och ner från frysboxen. Då måste hon störa pappan, ibland vänta. Pappan förbereder nästa arbetsdag; smörjer, filar och repar med sin motorsåg.
Flickan är jag. Och bilden, doften är ett starkt minne från min barndom.
Det kan i likhet med den svenska film som har premiär på fredag beskrivas som en varm historia om en far och en dotter. Men filmen är också ett stycke svensk arbetarklasshistoria. Precis som min egen barndom. En dag var pappa plötsligt och mystiskt hemma på dagarna: skogsarbetarstrejk.
När film är som bäst ger den perspektiv och nyfikenhet till vår egen verklighet. Kjell-Åke Anderssons ”Mig äger ingen” är en sådan film. Vi känner igen oss och får en idé om hur tufft det är att vara människa – men samtidigt vad det är som faktiskt får oss att kämpa och ta oss vidare.
Delar av ”Mig äger ingen” är inspelad i Norrbotten; i Piteå och Luleå: ett viktigt filmprojekt för oss på Filmpool Nord. Vi investerar pengar i filmproduktion och förväntar oss bland annat effekter i det regionala näringslivet i form av fler företag och arbetstillfällen. Men frågan är om inte andra mindre mätbara effekter är det viktigaste?
Bilden av Norrbotten nyanseras: visst är gruvor, skog, stål och vår natur det vi själva och omvärlden associerar med vår landsände. Men det faktum att biograffilmer som ”Mig äger ingen” spelas in här har betydelse för vår självbild – och det sprider sig som ringar på vattnet.
Filmpool Nords nya slogan är att varje första publika möte ska ske i Norrbotten; på vår egen hemmaplan. Det gäller både långfilm på biograf liksom dokumentära och korta filmer som vi väljer att satsa pengar på. Vi vill i första hand ge tillbaka resultatet av vårt arbete till norrbottningarna.
På så sätt tror jag att vi bäst garanterar den lokala basen för filmen i vårt län. Alla våra visningar det gångna året visar att vi tänker rätt. Oavsett om det gäller porträttdokumentären om Tanja Hagert, dokumentärfilm en lördagkväll i Luleå om Männen från Vidsel eller dansk/svensk långfilmspremiär i Älvsbyn: I lodjurets timma. Fullsatt!
I dag finns tekniska förutsättningar för ännu fler publika möten för våra filmer: digitaliseringen av biograferna i Norrbotten är ett trumfkort. Vi har idag minst en digital biograf i varje kommun (Boden har t o m två sedan även Gunnarsbyn återinvigt biografen efter teknikskifte!)
Vi jobbar för att fler ska få ta del av de filmer som produceras med norrbottniska pengar: såväl kommande premiärer som vår egen filmskatt de gångna 20 åren.
Filmpool Nord blir aldrig bättre eller mer framgångsrikt än vad Norrbotten tillåter. Därför är det rimligt att alla får en chans att ta del av det vi gör! Och vem vet: det kan komma fler ögonblick där någon liksom jag, via en filmupplevelse förnimmer ett barndomsminne som haft stor betydelse för det liv som sedan levts.