I skuggan av klimatmål sprids skam som går hand-i-hand med moralism. När jag råkade på begreppet ”barnskam” kopplat till miljöförstörande aspekter första gången tänkte jag att nu, nu finns ingen bortre gräns. Eller att skam går lös på torran land, om ni så vill. Ingenting är heligt i jakten på CO2-utsläpp – eller är det dags att ta spaden i egna händer?
”Gå ut i skogen, skjut en älg och stoppa den i frysen, mer klimatsmart mat kan en norrbottning inte äta”. Det är min stående replik när klimatskam når middagsbordet.
Såklart förutsätter det alltifrån jägarexamen, vapenlicens till markägares tillåtelse – men ni fattar poängen.
Så mycket av goda råd om hur vi ska bli bättre människor och bidra till jordklotets överlevnad bygger på livssituationer som vi inte riktigt känner igen när vi kikar ut genom fönstret. Att äta vegetariskt eller vegankost är inte alltid det fiffigaste på den här breddgraden.
En sådan kosthållning kräver transporter, inte bara från södra Sverige – nej troligt måste godsaker från hela världen flygas in. Och hur var det nu med flyg- och båttrafik? Tänkte inte på det…
Gräv där du står, bildligt och bokstavligt, är tidens melodi. En ögonöppnare av stora mått var när jag lyssnade på de kompetenta medarbetarna i Länsstyrelsens projekt ”Nära mat”. (Missa inte, om någon av dem föreläser i din närhet.)
Den norrbottniska självförsörjningsgraden av livsmedel har en rejält nedåtgående kurva. Att vi i midnattsolens rike, som kan odla de allra godaste av jordgubbar, äter så många röda gubbar söderifrån känns trist. Och här skulle jag kunna räkna upp grönsaker och bär av många olika slag. Vi importerar fast förutsättningarna är de bästa.
Och visst är det bra om vi även kan självförsörja oss med gödsel till all odling? Alltså krävs djur och djurhållning. Eller ska vi i framtiden importera konstgödsel från Kina?
Tänkte inte på det…
Problematiken, eller möjligheterna om ni så vill, ökar insikten om det fiffiga i gamla tiders småbruk. Nu är jag ingen nostalgiker som tror att det var bättre förr. Men nog kunde far- och morföräldrarna på sin tid sånt som vi nu går omvägar för att tillgodogöra oss: konsten att (över)leva utan att belasta framtiden.
Jag tror benhårt på ökad lokal matproduktion i Norrbotten, som i sin tur bjuder upp besöksnäringen till dans. Matturister är alltid beredda att ta en omväg för en delikat måltid och råvarorna här är som vi vet de allra bästa. Som sagt: dags att ta spaden i egna händer.