Ledare: Bilden av Norrbotten är en man

Som jag längtat efter att få diskutera tillsättningen av Norrbottens nya landshövding ur ett strukturellt perspektiv.

Snälla nån, detta handlar ju inte om Björn O Nilsson! Att vid varje tillfälle anföra denna persons förtjänster är att reducera en angelägen debatt till en personfråga.

Det är på gränsen till intellektuellt ohederligt, om ni frågar mig.

För några år sedan var majoriteten av länets kommunalråd kvinnor. Landstingsrådet likaså.

Jag reflekterade över detta faktum med en av landets ledande statsvetare, ni vet en av dem som tv-redaktionerna ringer in för studiokommentarer.

Hon menade att detta var sensationellt, att ingen söder om vår länsgräns hade den bilden av Norrbotten: kvinnorna tog mark.

Knappt hade väl detta satt sig i norrbottningarnas självbild förrän ordningen var återställd. Och lika lite som kritiken om val av landshövding är en personfråga frestas jag att inleda diskussion om de individuella faktorer som ligger bakom att vi har färre kvinnor i ledande (politiska) positioner i Norrbotten idag.

Olyckliga omständigheter eller backlash?

Tiden får utvisa.

Har det då någon betydelse om vi företräds av män eller kvinnor? Ja, för mig och många andra medborgare har det betydelse.

Jag sörjer varje gång jag ser en (medioker) man få företräde framför en (medioker) kvinna. Hon åker ut, han sitter kvar.

Jag påstår inte att alla män per automatik har genvägar tack vare sitt kön. Men jag påstår att det förekommer.

Kvinnor måste toppleverera för att hålla sig kvar och priset är många gånger omänskligt högt.

Jag är 53 år nu och vet något om villkoren för att befinna sig i beslutsfattande position och att jag nu gör mig skyldig till det största misstaget av alla: Hur många gånger har jag inte fått det goda rådet att inte adressera problematiken offentligt, för i den stunden riskerar du att själv betraktas som offer. Och då är det kört, man signerar svaghet.

Jag är inte ett offer, nej t o m slitstark och framför allt en kompetent medborgare med god analytisk förmåga. Och jag tackar ofta i tanken min mamma som på sin tid vågade bryta mönster; att veckopendla och utbilda sig i tider när alla andras mammor var hemmafruar.

Jag hade tur att växa upp i rätt familj. Men det måste finnas andra vägar och möjligheter. Så kom igen Norrbotten – vi kan bättre än så här! Det är 2018 nu, och tursamt nog också valår.