Mitt jobb är inte raketforskning. I grund och botten handlar det om ett fåtal saker.
Att inkomsterna ska räcka och hur man ökar dem. Att utgifterna inte får bli för stora. Att vi ska ha bra personal som löser uppdraget som står i lagarna: förskola, skola, äldrevård och lite hemsjukvård och att hjälpa människor som har det svårast. Och att säga nej till det som vi inte har råd med. För det finns ett lagkrav som säger att vi inte får spendera mer än vi får in.
Man landar i några större områden som man kan jobba med att påverka. Tillgången till utbildning, arbete och bostäder. Att uppfattas som en bra arbetsgivare. Riksdags och regerings förståelse för olika villkor. Och att följa upp att man får det man bett sin organisation om.
Men för att göra jobbet måste man få lov att prata om helheterna. Hela pusslet. Beskriva jobbet som leder framåt. Förklara och berätta. Möta människors åsikter – inte bara i det enskilda ärendet utan i samtal om alltet. Förutsättningar, resurser, vilja. Och det är svårt.
Samtalen reduceras alltför ofta till enskilda händelser. Mitt barn, min gata, min skola, min mamma, mitt bygglov.
Jag tänker att vi alla har gått i skola och haft samhällskunskap på schemat. Att förutsättningarna för det goda samtalet finns där. Inte att alla ska tycka som jag. Snarare tvärtom. Men om man tycker tvärtom är det bra att man vet varför. Hur det hänger ihop med annat.
Men nånstans har vi gått vilse. Läser man sociala medier kan man bli mörkrädd, för snacka om att många människor gör det bekvämt för sig! Man pekar ut en enskild person som man av nån anledning inte gillar. Man plockar fram ett enskilt beslut som har gått en emot. Och man spyr galla.
En tränad journalist lyckas ofta klara ut opartiskhet, att flera får komma till tals o s v. Men även i en medial granskning blir konflikten viktigast. Och gärna om den granskade uttryckt sig ogenomtänkt. En grund för att ogilla: ”Ha! Jag visste väl att hen var en elak och dum typ”.
Och så blir det så där dumt. Dumma trådar. Dålig samhällskunskap.
Det är då jag blir Besvärliga Britta. Och säger ”men vänta nu...visst ser du att det här hänger ihop med det där? Har du missat det?”
Och människorna tystnar. Eller blir förbannade och reser sig och går. Och det är synd. För både mig och dem. För i grunden handlar det ju om att det är vårt. Samhället. Och vi kan ha olika idéer om hur det ska skötas. Men att det kräver lite av oss. När vi ska prata om det.