Det är något lätt hysteriskt över de sista veckorna före varje val. Alla ska säga allt, överallt. Samtidigt.
Jag tillhör dem som tycker att valrörelser är kul, men samtidigt är jag i år förvånad över hur våra norrbottniska kandidater använder det nya medielandskapet.
Just nu bankar partierna ner plakat längs vägbankarna i Norrbotten för glatta livet. Så var det på 1970-talet också när jag röstade för första gången.
Vi väljare utgör en trafikfara när vi försöker läsa de alltför små bokstäverna när vi susar förbi.
Det märkliga är att merparten av kandidaterna bildligt talat väljer att göra på samma sätt på exempelvis Facebook. De sätter upp plakat.
Vem vänder de sig till? undrar jag.
De talar med och rör sig bland samma människor som de alltid gjort, oavsett var de befunnit sig. Det blir mycket ryggdunkande inom respektive parti. Någon strategi för vidare spridning tycks de inte ha.
Undantag finns naturligtvis men merparten av dem som kandiderar har helt enkelt inte brytt sig om att lära sig två av de viktigaste poängerna med sociala medier, att lyssna och föra dialog.
Det är inte bara beklagligt, utan visar dessutom en oroväckande brist på förståelse för det gigantiska demokratiprojekt som de sociala medierna och internet faktiskt är.
Många sviker de unga som hämtar merparten av sin information just via digitala kanaler Man skulle också kunna säga att de missar chansen.
Enligt SCB är det 442 346 förstagångsväljare som ska gå till valurnorna den 14 september. Av dem finns 11 568 i Norrbotten.
Politikerna har haft fyra år på sig att skapa en god dialog med dem. Mött dem på olika arenor på nätet; på Facebook , på Twitter eller kanske till och med på Flashback eller andra diskussionsforum. Kanske i tidningarnas kommentarsfält.
De sociala medierna är inte alla gåtors lösning. Varannan svensk har ett konto på Facebook. Runt en miljon svenskar använder inte internet alls.
Ännu är alltså de traditionella medierna oerhört viktiga. Men just när det gäller de yngre ser det lite annorlunda ut.
Nya och intressanta aktörer har dykt upp, men just för partierna och deras företrädare är det hög tid att ta en allvarlig funderare på sin strategiska kommunikation.
EU-valet gav en tydlig indikation på vilka partier som lyckats bäst på nätet.
Det går naturligtvis att fördjupa sig i detaljer; i vilken viral spridning norrbottniska bloggar har eller vilka nätvänner politikerna har, men det leder ändå till ungefär samma slutsats.
Det har mycket kvar att lära om det nya medielandskapet.