En måndag i mitten av augusti startade min valturné i Haparanda. När jag nu några dagar senare skriver detta har jag just träffat medlemmar i Kommunal på ett äldreboende i Hudiksvall.
Snart tar jag min bil för vidare färd mot Falun. Resan avslutas långt från Norrbotten, i Ystad. Då kommer det bara att vara tre dygn kvar till valdagen. Jag ska strax berätta varför jag kallar det ett ödesval.
Vi är många som har njutit av den varma sommaren. Samtidigt har den varit dramatisk. Skogsbränder har rasat. Värmen har tärt på anställda och boende i vård och omsorg. På passagerare och förare i bussar. Lantbruksanställda har sett skördar förstöras.
I centrum för händelserna har medlemmar i Kommunal stått. De är de som burit upp Sverige. Det har de inte bara gjort under den heta sommaren. Det gör de året om.
På min resa träffar jag många av dem: räddningstjänsten i Örnsköldsvik som bekämpade 96 skogsbränder.
Personal i äldreomsorgen som vittnar om hur svårt det är att räcka till i jobbet trots allt de vill och kan. Ett krav till politikerna återkommer från nästan alla jag träffar: de behöver fler kollegor och bättre villkor.
Kommunals medlemsundersökning sätter siffror på det medlemmarna säger under min resa.
I Norrbotten uppger nästan två av fem anställda i äldreomsorgen att bemanningen är så låg att det är en risk för de äldre varje vecka. En av fem anställda i barnomsorgen säger att bemanningen är så låg att det är en risk för barnen.
Liknande siffror ser vi i hela Sverige. Spelar det då roll vilka politiker som styr? För mig är svaret självklart. Det de yrkesskickliga medlemmarna i Kommunal vill ha, mer resurser till vård och omsorg, nås inte med gigantiska skattesänkningar.
Det är därför jag vill se en socialdemokratiskt ledd regering. Inte för att jag tror att Socialdemokraterna gör allt perfekt. Kommunal ställer hårda krav på alla partier. Men de gigantiska skattesänkningar som Moderaterna och Sverigedemokraterna vill ha vore förödande, anser jag. Därför kallar jag det ett ödesval.
Alla jag träffar håller inte med mig. Men hur de än röstar hoppas jag att alla som vill ha en bättre välfärd tänker igenom sitt svar på vad som är viktigast: stora skattesänkningar eller mer resurser? Den frågan fortsätter jag att ställa ända till den 9 september. Nu går min resa mot Ystad vidare.