Som svar på frågan om varför jag är socialdemokrat brukar jag svara att det har att göra med Olof Palme.
Visst, jag blev medlem i SSU och lite senare i partiet men det var Olof Palme som drog in mig i rörelsen. Jag blev medlem i Olof Palme. Jag ville tillhöra en rörelse, långt mycket större än mig själv. En rörelse i Sverige med förgreningar ute i världen med en modig ledare som visade vägen; med hunger och passion för internationell solidaritet och rättvisa.
Nyligen hörde jag Stefan Löfven hålla ett tal. Det var ett engagerat tal med det där lilla extra som fångar åhörarna. Han inledde talet med att berätta om när Nelson Mandela släpptes fri efter 27 år i fängelse i Sydafrika. Ett land som styrts av en vit minoritet och det mest avskyvärda som finns, apartheid.
Löfven beskrev den positiva förändringen som skett i Sydafrika och vad som kan hända när människor går samman: Tveka aldrig, samhället går att förändra!
Kampen för ett fritt och demokratiskt Sydafrika har stor betydelse. Allt det positiva som skedde runt Nelson Mandela och befrielsen i Sydafrika har stärkt mig, Stefan Löfven och många, många andra.
Med det vill jag också ha sagt att det måste ges plats också för internationell solidaritet i valrörelsen. Internationell solidaritet hör liksom ihop med globaliseringen.
Jag är också medlem i Svenska kyrkan. Precis som partiet är kyrkan någonting betydligt större än mig själv.
I samband med internationella kvinnodagen besökte jag och min familj kyrkan i Råneå. Det var ovanligt många i kyrkan. Kvällsmässan handlade om modiga kvinnor.
Längst bak i kyrkan hängde ett långt virkat band med bilder fästa, porträtt på kvinnor som på olika sätt haft betydelse för Sverige och världen. Det var kända kvinnor: Astrid Lindgren, Moder Teresa, Indira Gandhi, Marie Curie samt kvinnor mitt i livet. Porträtten hade korta beskrivningar om vad respektive kvinna hade gjort eller stod för.
En av bilderna gjorde mig extra glad och riktigt stolt. Det var porträttet av Karin Engström. Ovanför porträttet stod det: ”Karin Engström, född 1936. Det är Jesus som gjort mig till socialist och feminist. Hade jag inte fått dansa hade jag blivit ateist.”
Karin är en av mina vänner, vi bor på samma gata i Råneå. Varje gång jag träffar Karin blir jag glad. Ibland fikar vi tillsammans. Vi brukar prata om Jesus och politik. Bara en sån sak. Tack Karin, för all glädje du delar med dig!
Tack för ordet!