Tidigt på lördagarna brukar jag lyssna på Naturmorgon i Sveriges Radio, ett program som handlar om vår fauna och flora. Naturmorgon är bra att lyssna på om man vill lära sig mer om naturen och om livet på den jord vi lever på.
En känd röst i Naturmorgon är Thomas Öberg från Luleå. I förra veckans program var Gunnar Westrin, flugfiskefantasten från Råneå, gäst i programmet. Westrin berättade om dagsländan som lever på Råneälvens botten.
Dagsländan lever ett år eller mer under vattnet, sedan den börjat flyga som fulländad slända har den bara några timmar eller högst några dagar kvar av sitt liv. Dagsländan har ingen mun eller inälvor. Den lever bara tills den hunnit para sig och lagts sina ägg. Sedan dör den och blir mat till fiskarna i älven.
Dagsländan är en omistlig del av naturen, utan vilken naturens kretslopp inte fungera. Om dagsländorna i Råneälven dör ut, försvinner också älvens fisk på sikt.
Gunnar Westrins berättelse om dagsländans liv, bör ge oss en tankeställare om vår eget liv här på jorden. Vi människor lever som regel långa liv och ofta i bästa välmåga, ett förhållande som vi kanske tar för givet.
Naturskyddsföreningen och andra miljöorganisationer har ihärdigt varnat för att vår civilisation är på väg åt fel håll när det gäller hur vi handskas med naturen och jordens resurser.
När jag var politiker uppvaktades jag av miljöintresserade människor som, med all rätt, ansåg att vi politiker gjort och gör för lite för att värna vår livsmiljö.
Vi som lever i Norrbotten är ett världens rikaste folk när det gäller närheten till naturen. Vi älskar våra fjäll, skogar och älvar och för oss dessa element rikedomar som vi inte vill mista.
Är vi som medborgare i Norrbotten tillräckligt varsamma om vår miljö? Är vi som väljare tydliga nog mot våra politiker? Är vi beredda att ta ett gemensamt ansvar för klimatfrågorna? Om vi tvivlar på hur vi ska svara på dessa frågor, är det hög tid att vi tar oss själv i kragen.
Till sist: Sveriges Radio delade ut Romanpriset 2017 i en direktsändning från Kulturens hus i Luleå. I samband med utdelningen sa Mikael Niemi att ”på denna plats där Kulturens hus i Luleå idag ligger, låg tidigare en bensinmack. Och på grusparkeringen utanför uppträdde Bob Dylan 1992”.
Luleå bytte en bensinmack och en parkeringsplats mot ett kulturhus. Tack för den fina metaforen, Mikael Niemi!