Värmeljusets flämtande låga kämpar i den lilla glaslyktan som passande nog har samma färger som Sydafrikas flagga. Jag köpte ljuslyktan på en loppis i Råneå. Säljaren sa att ”den färgglada lyktan borde passa dig Leif - en afrikan i Råneå!”.
Visst går vi mot ljusare tider men emellanåt känns det tungt och mörkt. Jag har inte hört ett pip från Migrationsverket om hur det går med uppehållstillståndet för min fru och bonusgrabb. Vi väntar på att de ska få resa från Port Elizabeth i Sydafrika till Luleå så vi kan fortsätta leva som en familj igen.
Sverige och svenskarna är världens mest ensamma folk. Ingen annanstans finns det procentuellt så många ensamhushåll som i Sverige. Nästan 40 procent av hushållen i Sverige är ensamhushåll.
Jag jobbar fortfarande som timvikarie åt Luleå kommen inom hemtjänsten samt på stöd- och gruppboende för funktionshindrade. Ibland rycker jag också in som vikare på mottagningsboende för ensamkommande flyktingbarn.
Inom hemtjänsten träffar jag brukare som brukar stråla av lycka när de får sitt besök, ett avbrott i ensamheten. För en del av dem är besöken från hemtjänsten i stort sett deras enda kontakt med omvärlden. På så sätt känns det bra att jobba i hemtjänsten, välfärdsarbete som avbryter deras ensamhet.
Vi gör en insats som har betydelse för många människor. Men det är åt skogen att Sverige toppar listan och har världens mest ensamma befolkning.
Det här tycker jag vi bör ändra på. Ensamheten är vår tids största problem och en utmaning som vi måste ta tag i och lösa över partigränserna. Det finns väl knappast någon ideologi med ensamhet som ledstjärna.
Det är både tufft och svårt att jobba som vikarie och alltid med kort varsel hoppa in och utföra någon annans arbetsuppgifter. Svårare än att vara ordinarie personal. Jag blir rejält upprörd när jag hör hur en del vikarier ser på sig själva och presenterar sig som ”bara” vikarie. Vid ett tillfälle har jag blivit kallad för ”bara” vikarie av en anhörig till en brukare.
Den gången la jag band på mig själv, höll käft. En gång är ingen gång, tänkte jag, men två gånger är två gånger för mycket. Jag vägrar att bli kallad ”bara”.
Jag har tidigare skrivit om klasshatet och jag tänker fortsätta skriva om det så länge det finns. Det finns tyvärr folk som ser ner på andra. Människor förminskar varandra och en del förminskar också sig själva. Det här sker inte på någon annan planet, det sker i Luleå och Norrbotten 2016.
Olof Palmes korta och träffsäkra mening ”det finns inga vi och dom” stärker mig.
Vi går som sagt mot ljusare tider. 2016 var ett tungt år med mycket elände i världen. Låt 2017 bli starten för en gemensam kamp med minskad ensamhet som mål. Tack för ordet!