Första maj, arbetarrörelsen högtidsdag, närmar sig. För mig har det alltid varit en viktig dag. Redan som barn gick jag bredvid morfar i tåget. Som facklig förtroendevald har jag hunnit hålla åtskilliga tal, runt om i Norrbotten och på andra platser.
I år bär kosan till Göteborg. Det ser jag fram emot med spänning och förväntan. För visst är det något särskilt för en arbetargrabb från Luleå att få tala inför tusentals åhörare på Götaplatsen. Människor som precis som jag själv bär på drömmen om ett bättre och mer jämlikt samhälle.
Men det är inte för utan att jag ibland kan känna en klump i magen. Mina egna döttrar är snart vuxna och utflugna och jag undrar hur deras och kompisarnas arbetsliv kommer se ut.
Jag hoppas att den generation som idag är ung ska känna tilltro till samhällsutvecklingen och politiken. Det är så oerhört viktigt att de vet vilken rätt de har att ställa krav på politiker och andra makthavare. Och minst lika viktigt: att de känner att de behövs för att vi tillsammans ska kunna utveckla Sverige.
I dagarna presenterades en ny studie från Ungdomsbarometern. Av den framgår att andelen unga med ett stort intresse för politik ökar, från 28 procent för 14 år sedan till 42 procent idag. Det är glädjande förstås. Samtidigt minskar förtroendet bland de unga för viktiga aktörer som Arbetsförmedlingen och de politiska partierna.
Det är oroväckande ur såväl ett kortsiktigt som ett långsiktigt perspektiv. Ett brustet förtroende i ungdomen lägger ofta en bräcklig grund för framtida tillit.
Mitt parti, Socialdemokraterna, talar gärna om hopp och framtidstro. Men nu gäller det att visa att man menar allvar. Trygga anställningar måste vara norm på hela arbetsmarknaden, också för unga.
Kunskapsnivåerna måste upp. I mitt Sverige är det lika självklart för ett barn till föräldrar med akademikerbakgrund att söka vidare efter gymnasiet som för barn till föräldrar med kortare utbildning. Därutöver måste yrkesutbildningarna bli fler och kvalitén inom dessa högre.
Det finns personer som menar att vi inte har råd. Jag skulle vilja kontra med motfrågan: Vad kostar det samhället om vi inte vågar investera i varandra, om unga ställer sig vid sidan av arbetsmarknaden eller hoppar av sina studier i förtid?
Jag är övertygad om att med de goda finanser vi har i nuläget är det smartaste vi kan göra att satsa ordentligt – för att vinna stort i framtiden.