Den 9 juli förra året ringde ett barn ett larmsamtal och sa att hans pappa dödade hans mamma. När polis och ambulans kom till platsen var kvinnan död. Där fanns parets fyra barn, det yngsta två år gammalt.
Barnen hade försökt hindra sin pappa från att mörda deras mamma. I samband med att de ringde efter hjälp sa mannen till dem att han var stolt över att hans kvinna var död.
Utredningen har visat att den mördade kvinnan levde under hedersförtryck. Mannen som mördade henne tvingades hon gifta sig med när hon var i 15-årsåldern och bodde i Afghanistan.
I Sverige träffade hon en annan man som hon inledde en relation med och ville därför lämna sin man. I februari förra året sa hennes man till henne att han snart skulle döda henne. Mordet på kvinnan var utdraget, bland annat skar han henne flera gånger i ansiktet och stampade på hennes huvud. Att vanställa ansiktet är något som är karaktäristiskt för hedersrelaterat våld.
Åklagaren i målet hävdade att mordet var hedersrelaterat. Vänersborgs tingsrätt dömde mannen till 18 års fängelse, utvisning och förbud att återvända till Sverige. Att mordet var hedersrelaterat tyckte de dock inte utan menar att det inte gick att styrka att beslutet om mord var planerat utan kan ha kommit plötsligt och utlösts av ett gräl.
Detta trots att de i sin dom skriver att ”mannens uttalande före och efter gärningen måste bedömas utifrån den förutsättningen att han kommer från en hederskultur där sådana uttryck förekommer”.
För mig som under många år arbetat mot hedersrelaterat våld och har träffat många utsatta är det ofattbart hur denna handling inte kan klassas som hedersrelaterad. Ja, ofta är hedersmord överlagda och planerade men precis som i alla andra fall så finns det variationer.
Att man kan bortse från helhetsbilden på detta sätt och hävda att hedersmotivet inte är styrkt är inte annat än ett väldigt, väldigt sorgligt mysterium.
I regeringsförklaringen sa vår statsminister: ”Jag önskar att jag kunde säga att hederskulturen har tryckts tillbaka. Men så är inte fallet. Den finns kvar, och den hotar alltjämt människors frihet och säkerhet. Insatserna har inte varit tillräckliga. Vi måste göra mer. Vi ska göra mer.”
Det är välkomna ord men nu måste vi agera på allvar. Vi kan inte ha personer i vårt samhälle som är utsatta för detta grymma förtryck, vi kan inte svika fler genom bristande kunskap och avsaknad av handlingskraft.