Sveriges kvinnor saknar kompetens för ledande uppdrag i näringslivet. Det var bryggerikungen Jens Spendrups förklaring till att det är så få kvinnor väljs in i bolagens styrelser. Detta påstående i en radiointervju blev en stor snackis.
Själv säger han sig ha blivit missförstådd, men de flesta som lyssnade på intervjun uppfattade nog att det var just det han sade, att skälet att det är så ont om kvinnor i bolagsstyrelserna är att kvinnorna helt enkelt inte har den kompetens som behövs.
Hans vänner berättar dock att han i handling rekryterat kvinnliga chefer till opinionsbildande organisationer han styr, Svenskt Näringsliv, Företagarna och Stockholms Handelskammare.
Jag kan inte bedöma vad han menade, jag känner honom bara som en trevlig prick och en duktig företagsledare som har utvecklat sin familjs företag under en tuff epok när hans bransch tagits över av multinationella jättar. Det är värt respekt, Sverige skulle behöva fler familjeföretagare av det slaget.
Men den viktiga frågan för mig i detta sammanhang är en annan. Jens Spendrup är en av de verkligt tunga makthavarna i Sverige och har varit under lång tid. Han är styrelseordförande i Svenskt Näringsliv, Sveriges i särklass rikaste kampanjorganisation som ensam omsätter långt mer än alla politiska partier tillsammans.
Han är eller har varit ledamot i ett stort antal andra viktiga politiska organisationer, förutom ordförandeskapen i Företagarna och Stockholms Handelskammare också Näringslivets Fond som äger och finansierar högerns inflytelserika tankesmedja Timbro.
Hans åsikter är rimligen representativa för de medlemmar som valt honom till allt detta.
Det konstiga är att man kan vara en så mäktig opinionsbildare under så lång tid utan att åsikter och värderingar blivit offentligt kända och granskade. Att en intervju först nu avslöjar hur han ser på viktiga samtidsfrågor och vilka värderingar som styr hans maktutövning.
Snart får vi se deras politiska affischer tapetsera Sverige med deras budskap till väljarna inför valet, och jag tror inte det blir ett budskap om varken jämställdhet, rättvisa och utjämning eller om mer resurser till skolan och vården.
Näringslivet är för viktigt för Sverige för att beskrivas som ett särintresse. Det förtjänar bättre och modernare företrädare som är mer i takt med tiden än dagens mossiga genomborgerliga skattekverulanter. En organisation som tål att granskas och som kan sprida sina åsikter utan att medlemmarna behöver skämmas.
Sverige behöver en trovärdig röst från näringslivet som inger respekt och förtroende. En sådan röst skulle fler lyssna på än dagens.