Ibland måste vi stanna upp

"Litet är vackert", skriver Egil Sturk, Kiruna.

"Litet är vackert", skriver Egil Sturk, Kiruna, i en gästkrönika på sidan 2 i Norrländska Socialdemokraten.

"Litet är vackert", skriver Egil Sturk, Kiruna, i en gästkrönika på sidan 2 i Norrländska Socialdemokraten.

Foto: Privat

Gästkrönika2023-08-09 16:01
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Ibland måste vi stanna upp för att uppskatta rötterna och inte lövverket, fröet – inte frukten: det förflutna som lever i nuets kastvindar likt ängelfisken i Thailands karstgrottor, som klänger sig till stenar i vattenfallen med sina krokförsedda fenor. 

I polemik med dem som påstod att kapitalismens anda genomsyrar själva livets benmärg – likt en perforerad magsäck som äter och äter utan att någonsin bli mätt: en cancercell, vars enda önskan är oändlig tillväxt – ansåg historikern Fernand Braudel att det bara utgör ytskiktet av samhällsekonomin. En värld av dunkla avtal utanför all insyn och kontroll, där handel över hav och land bröt förbindelserna mellan producenter och konsumenter och skapade incitament för mellanhänderna att maximera sina vinster. 

Dessa kommandohöjder kontrollerades av ett fåtal storägare som utnyttjade sina privilegier och nära band med statsmakten för att behålla sina monopol och förhindra all konkurrens. 

I Grekland har rederibranschen varit statens gunstling ända sedan den nationella revolutionens dagar, då handelsflottorna på Spetses och Hydra gjorde män som Georgios Kountouriotis oumbärliga i kampen mot sultanen. Hädanefter satt staten och kapitalet bokstavligen i samma båt. 

Men under den grumliga ytan frodas enligt Braudel också förmoderna produktionssätt och utbytesformer styrda av annat än det rena vinstbegäret: främmande för spekulation, ackumulering, och ocker. 

Här vandrar hantverkaren från torg till mässa för att sälja sina varor; saluför bonden dagens skörd i sin flakbil; säljer fiskaren några rosenmullar eller musslor på en bädd av is. 

Jag har spenderat de senaste somrarna i en sådan oas: i en trädgård bevarad utanför tiden. Här, i utkanten av Alexandroupolis, bor en grupp kappadokier: ättlingar till de greker som tvingades fly Anatolien under befolkningsutbytet mellan Turkiet och Grekland efter 1923 års Lausannefördrag. 

Bland dessa forna flyktingar råder grannskapskänsla och gästfrihet, som om varje besökare var en gud i förklädnad. Dessa band upprätthålls av gåvor och tjänster, ömsesidig hjälp och tillit. Zucchiniblommor mot vin, persikor mot olivolja. 

Att utbytet inte är likvärdigt i termer av marknadspriser är oväsentligt. Desto viktigare är avsikten, gåvans kostnad för givaren, och att givaren erkänner gåvoförhållandets regler. 

Genom dessa små gester av generositet stärks den ömsesidiga tilliten och solidariteten i grannskapet. 

Här förväntas du ge när du har mer än du behöver, och i gengäld få när du befinner dig i nöd. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.