Varför ber man om folkets stöd - för att sedan inte utöva den politiska styrning som är nödvändig för att åstadkomma resultat?
De två senaste åren har jag med stigande irritation och förvåning ställt mig den frågan när jag följt förberedelserna för EU:s strukturfonder 2014-2020.
Att den nuvarande svenska regeringen gör så lite som möjligt har de flesta upptäckt vid det här laget. Det grundar sig högerns politiska filosofi; att politiker inte ska lägga sig i så mycket – marknaden fixar allt till människors bästa.
Tyvärr har samma inställning smittat av sig på statens egna myndigheter. Ligg lågt med styrningen. Om något går bra så ta emot beröm . Går något dåligt så skyll på myndigheten, tycks vara regeringens taktik.
Det var i oktober 2011 som EU-kommissionens förslag till nytt regelverk för strukturfonderna efter 2013 presenterades.
Lokala och regionala företrädare, byalagen på landsbygden och kooperativen i städerna slängde sig över förslaget med stor nyfikenhet.
Reaktionerna var i huvudsak positiva. EU:s politik skulle bli mer fokuserad och resultatinriktad med bland annat effektivare samordning med politik för forskning, utveckling, innovation och kreativitet.
Ett gemensamt regelverk för alla fonder skulle innebära en stor förenkling och effektivisering. Möjligheten att finansiera projekt från flera fonder öppnades. Dessutom lyftes betydelsen av decentralisering av beslut till den lokala och regionala nivån fram.
Nu hängde det bara på en sak – den svenska regeringen måste göra de förändringar som är nödvändiga för att utnyttja möjligheterna.
Skulle regeringen fortsätta den linje som lades fast 2004, med ett tydligt regionalt ansvar för utvecklingsfrågorna? Skulle även socialfonden göra regionala program? Skulle röran kring landsbygdsprogrammet redas ut? Skulle regeringen t o m se över hela myndighetsstrukturen så att effektivare och enklare hantering av EU-medel blir möjlig?
Ingenting hördes från regeringen på mer än ett år. Inte tillstymmelse till dialog med regionerna om hur jobbet skulle göras.
I början av 2013 kom sen beskedet; regeringen avser att göra så lite förändringar som möjligt, blev det korta svaret på alla frågor.
Resultatet ser vi inte riktigt ännu – men jag befarar fortsatt byråkrati och mer centralisering. Av de möjligheter till förenklingar och effektiviseringar som EU öppnat för märks ingenting.
Visst längtar man efter den tid när Ulrica Messing (S) var ansvarig minister.