En gång var jag studentpolitiker. Då kunde man smälla dörren i ansiktet på motståndare, bildligt talat, för sina principer.
Sedan, några jobb senare, var jag ledarskribent på den här tidningen. Där fanns det anledning att tänka efter och se till att lägga örat mot marken. Det var svårt, men en skillnad mot politiker var att man inte behövde genomföra sin politiska hållning. Det gjorde, i bästa fall, någon annan.
Efter några år på NSD ringde en minister och frågade om det inte var dags att gå från att ha åsikter till att genomföra dem.
Aj, då!
Jag sa ja, men – oj vad svårt det är att gå från ord till handling. Och även om vi fick massor gjort i regeringskansliet under några år fanns det oändligt kvar att göra.
Sedan loggade jag ut från regeringskansliet och kom sedermera till facket.
Är det något jag lärt mig så är det att det är lätt att ställa krav, men att det är kompromisser som är demokratins kärna.
Så här mitt uppe i de skarpaste regeringsförhandlingarna blir det tydligt.
Inom facket måste man förhandla sig till en lösning som alla kan leva med.
Om man förhandlar skiten ur ”motparten” lär det inte bli en bra nästa gång eftersom det är samma företrädare vid bordet även då.
Man måste förhandla med respekt och man måste inse att kompromisser svider – för båda parter.
Annars är det ingen kompromiss.
I det ljuset finns det anledning att förstå den överenskommelse som S och Mp har gjort med C och L, oavsett vad som händer i senare statsministeromröstningar.
Det var modiga politiker, från båda sidor, som valde att kompromissa så mycket.
Det har svidit, kan man lätt konstatera. Men inget annat var ju att vänta.
Det krävs mod för att ta ansvar och det krävs mod för att ge bort makt.
Men många verkar ha svårt, både för att räkna och för att se det modet. Ledande kristdemokrater kallar Annie Lööf för quisling och den svans av högerdårar som följer av sådana uttalanden verkar aldrig ha gjort en kompromiss själva i hela livet.
Var och en som tycker att det är lätt att pussla ihop en stabil majoritet i riksdagen kan ta ett gäng legobitar där varje bit motsvarar tio mandat: S –10 bitar, M –7 bitar, Sd – 6 bitar, C – 3 bitar, V – 3 bitar och L, Kd och Mp – 2 bitar var. Försök sedan pussla ihop en majoritet som har mer gemensamt än de 73 punkter som S, MP, C och L kom överens om.
Krav är den svages röst. Kompromiss är den starkes.
Just nu behöver vi starka politiker.