Vi socialdemokrater är ett tåligt släkte, men det finns en gräns. Två förlustval på raken och ett förtroenderas utan motsvarighet i partiets historia räcker. Nu måste det tas nya tag med en helt ny ledning som är i stånd att formulera och genomföra en s-politik som åter attraherar väljarna. Tyvärr verkar det vara bäddat för samma toppstyrda urvalsprocesss som två gånger misslyckats med att få fram en kandidat som hela partiet kunde ställa sig bakom.
Sedan Ingvar Carlsson fick hoppa in efter Olof Palme 1986, har socialdemokraterna inte haft en ledare som varit partifolkets förstahandsval. Vi minns hur Göran Persson valdes 1996, sedan alla andra tänkbara namn fallit bort.
Perssons märkliga rekryteringar och politiska högersväng alienerade s-väljarna och ledde till socialdemokratins första dikeskörning. Under Perssons ledning rasade partiet från 45,3 procent (Carlssons sista val 1994) till 35,0 procent (2006).
Röran som föregick Sahlins val hösten 2006 beskrevs så här av partiets eget husorgan Aktuellt i politiken: "Ingen vet vem som kandiderar, sakpolitiska skillnader diskuteras inte, medlemsinflytandet är bristfälligt, de flesta nominerar en kandidat som inte kandiderar".
Det gick som många befarade. Det blev varken förnyelse, eller en effektiv oppositionspolitik. Sahlins rödgröna samarbete var illa genomtänkt och dåligt förankrat i partileden.
I valrörelsen fick vi stryk på i stort sett alla områden. Thomas Östros framstod som en gnällig magister, som ville flytta kommatecken hit eller dit, men inte kunde redovisa något alternativ till "det nya arbetarpartiets" politik.
Det viktiga nu är att vi får en partiledning som tror på våra idéer om rättvisa och solidaritet och som kan formulera en praktisk politik för den verklighet som flertalet svenskar lever i.
Vi måste få fler kandidater att välja mellan, och de som ställer upp ska vara beredda att redovisa vad de står för.
Försvarar de våra socialförsäkringar, eller har de anammat borgarnas tal om "bidrag" som måste begränsas på ena eller andra sättet? Hur ser de på arbetstagarnas rättigheter, segregationen i boende och skola, och ska vi ha en rättvis skattepolitik eller köra vidare med en som linjerats upp av Reinfeldt & Borg? O s v.
Det var bra att vi till sist fick veta var Mona Sahlin stod i viktiga politiska frågor, men det hade varit bättre om hon avslöjat sina åsikter innan hon valdes, inte sedan hon dragit på partiet ett nytt stort valnederlag.
Det är illavarslande att valberedningens ordförande Berit Andnor avfärdar kravet på medlemsinflytande med att partiledarvalet "inte får bli någon skönhetstävling".
Den kongress som samlas i Stockholm i mars får inte bli en ny kröningsfest för en partiledare som manglats fram i slutna rum, och vars politiska åsikter (eller brist på sådana) avslöjas först sedan vederbörande tillträtt.
Partiledningar som saknar förankring bland sina egna sympatisörer vinner inte heller några val. Det visar epoken Persson & Sahlin.
Under tiden bör den avgående S-ledningen sluta göra uppgörelser med regeringen Reinfeldt som binder oss för lång tid framåt, vare sig det gäller Afghanistan, betygen eller något annat.
Det är inte Sverigedemokraterna som ska styra vår politik. Vi ska rösta för våra förslag och fälla regeringen Reinfeldt om så går. Det är oppositionens uppgift.
Efter den senaste kovändningen om FRA, känns partiet så svajigt att det blir en mycket tung uppgift att återställa förtroendet för vår politik.