Mitt liv är som ett lotteri, på ett hemskt sätt. Jag vet inte vad som ska hända mig, jag vet inte hur allvarligt de kommer skada mig och jag vet inte om jag kommer att få hjälp när jag behöver det. Jag vet aldrig om människor kommer tro på mig”.
Så beskrev en ung kvinna sin oro. Denna kvinna hade bott ifrån sin familj under många års tid på grund av våld och hot de utsatt henne för. Placeringarna var i skyddade boenden, omplaceringarna var många och berodde på att hennes släktingar hittade henne. Utsattheten var hedersrelaterad, hotbilden var stor och många var personerna som sökte henne och ville henne illa.
Något som den unga kvinnan pratade mycket om var vikten av ett långsiktigt stöd. Någon som kunde finnas för henne utan tidsbegränsning. Eller som hon sa ”någon som kan hjälpa mig orka med tystnaden och ensamheten”.
Det system och skyddsnät vi har fungerar i de allra flesta fall väldigt bra i akuta lägen. Vi vet hur vi riskbedömer, var vi kan placera personer i skydd, vilka uppgifter som behöver samlas in i inledningsskedet av ett ärende, vilka bevis som behöver säkras och så vidare.
Men sedan, när det akuta är över, när en eventuell rättegång är avklarad och den utsatta personen är placerad i en ny kommun där säkerheten bedöms högre, då kommer andra svårigheter. Då kommer ensamheten efter en familj man inte längre kan ha kontakt med.
Eller saknaden efter ett umgänge i sociala medier som inte längre är möjligt att ha för att det medför för stor risk. Och osäkerheten som uppstår när man som ny i ett sammanhang ska bygga upp ett nytt liv och nya relationer utan att kunna berätta för någon om sin bakgrund på grund av de risker det skulle kunna medföra.
Då behövs stöd i en annan form och oftast under lång tid. Finns inte det stödet då är det svårt att hantera ensamheten och stå emot saknaden efter sin familj.
Många kan inte stå emot utan tar kontakt när allt blir för svårt att bära själv. Det här måste det finnas en förståelse för och den planering som görs måste sträcka sig över längre tid än den akuta fasen.
Den unga kvinna jag refererar till i denna text är inte ensam om de upplevelser jag beskriver. Tvärtom! Liknande berättelser har jag fått till mig från många håll. Och just det gör definitivt inte problematiken mindre.
Vi kan inte låta utsatta personer känna att deras liv är som ett lotteri med oviss utgång, vi måste kunna förmedla mer förtroende än så.