Ledare: Media – samhällets moraliska domstol

En säljande rubrik ska gärna vara dramatisk, innehålla en konflikt, handla om elitpersoner och vara negativ. Gärna en förenklad, svartvit, bild av verkligheten. Likt en fårskock mumsar vi sedan i oss nyheten, bräker ut vårt missnöje i sociala medier och skapar sedan en bekväm förenklad verklighet där vi lätt kan ta ställning – för eller emot. Bäst är det om vi kan få ta av glorian av en organisation eller person som till dags datum stått för något bra. Då kan vi skrika ut vår förfäran länge, kanske en hel vecka, innan vi glömmer och går vidare till nya svartvita bilder. Vi tittar oss knappt över axeln. Kvar i halmen ligger det offrade lammet och flämtar och för att legitimera vårt handlande kan vi alltid säga ”ingen rök utan eld”.

Därför välkomnar jag debatten om Soran Ismail som har sin avstamp i våra värdegrunder. Ismail har med kraft tagit ställning mot ett parti som är demokratiskt vald in i riksdagen. Inför valrörelsen har han därför tillsammans med sin chef beslutat sig för att ta en paus från sitt uppdrag som programledare i public service. Efter 20 år i public services tjänst så följer jag debatten, med viss eftertänksamhet, och påminns om hösten 2004 då Cecilia Uddén mitt under den amerikanska presidentvalskampanjen, blev avstängd under två veckor, efter att hon i en P1-morgondebatt ifrågasatt nödvändigheten av att vara opartisk i relation till presidentkandidaterna George Bush och John Kerry. Granskningsnämnden ansåg att Cecilia Uddén, genom sina uttalanden, tog ställning i en politisk fråga på ett sätt som inte är förenligt med hennes roll som programledare i Sveriges Radio. Beslutet var enhälligt och ingen större mediestorm utbröt. Vad är det då som gör att vi blir så engagerade i Soran Ismail? Här finns det inte ens en konflikt mellan parterna, som i fallet Uddén och SR, snarare en överenskommelse. Mest troligtvis för att konflikten ligger i oss själva - våra värdegrunder. Svenska folket har valt in SD i riksdagen. En programledare i public service får, enligt programreglerna, inte ta ställning för eller emot något parti.

Det finns fler programledare i public service med politiskt ställningstagande, K-G Bergström är ett exempel. Först moderat kommunpolitiker i Kalix och sedan en känd programledare i SVT. I dag en av Sveriges ledande politiska reportrar och har även haft ett eget TV-program i SVT. Varför då denna debatt om Ismail? Skillnaden mellan dessa två programledare är att Bergström hade lämnat sitt politiska liv och Ismael är mitt i det. Och sedan handlar det om våra värdegrunder – alla människors lika värde.

SR har behov av starka programledarkaraktärer som tar ställning samtidigt som SR åberopar en objektiv opartiskhet. Sedan har vi ledningens politiska historia, public services uppdrag och lyssnarens behov. Det finns ett ideal och det finns en omöjlighet att leva upp till det. När en tar paus. Finns det fler som borde göra det?

En tidsfråga.

P3 har på sätt och vis bäddat för detta själva då de utvecklat en programledarroll som ibland agerar mer likt en panel eller en diskussionsklubb än som saklig frågeställare. Det här sättet att utveckla programledarrollen gör att vi nu vinglar till när SR, kan tyckas rätt plötsligt, skärper upp kraven på sina programledare för att leva upp till sina regelverk. Ett ytterligare perspektiv är att public service har en historia av att tillsätta VD posten med personer som har haft en politisk karriär. Därför tror jag att det finns en extra aktsamhet av att alltid vilja agera i demokratins oberoende intresse. Vilket är bra. Public service är och ska förbi ett oberoende mediefönster, med fingertoppkänsla, speciellt inför en kommande valrörelse. Samtidigt så är det något här som skaver.

Ett samhällsengagemang ska väl aldrig straffa sig? Om människors politiska bakgrund eller politiska ställningstagande, gör att jobben uteblir, är vi farligt nära åsiktsregistrering och ett storebrorssamhälle. Risken är att fler och fler väljer att inte engagera sig om det kan få allvarliga konsekvenser i yrkeslivet, vilket i förlängningen är ett allvarligt hot mot demokratin. Det måste vara möjligt att vara rörlig i samhället för att bygga erfarenheter och därefter kunna spegla hela Sverige i världen på bästa sätt. Det är väl det som ett demokratiskt samhälle handlar om?

I public services programregler kan vi läsa följande om programledares roll: ”I program eller inslag om kontroversiella ämnen ligger ett särskilt ansvar på programledaren. Opartiskhetskravet innebär att programledaren inte får styras av eller låta sin personliga uppfattning eller värdering komma fram.” Det som kan förvirra är att det även står i bestämmelserna att ”den som sänder TV-program eller som sänder ljudradioprogram efter tillstånd av regeringen skall se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet”. Och fortsätter senare med att man ska ”verka för jämställdhet mellan män och kvinnor. Vi skall ta avstånd från rasism, våld och brutalitet”.

Nu är medias genomsnittliga tredagars gottande till ände. Men vad har vi lärt oss av detta? Jo, att värdegrunder om alla människors lika värde berör och att de mest intressanta och komplexa frågorna inte ska minimeras till ett svart eller vitt, det är fördummande och inte särskilt folkbildande. Här behöver publiken ställa krav på hela journalistkåren – fler gråa nyanser.

Tack Sveriges Radio och Soran Ismail för ert ställningstagande. Ni fick igång en viktig debatt om värdegrunder i media. Hoppas att det inte stannar vid en tredagars rubriksättning utan istället blir avstampen för artiklar och samtalsämnen vid fikabordet som varje dag andas jämställdhet mellan män och kvinnor och som tar avstånd från rasism, våld och brutalitet. I dessa sammanhang ska vi alltid vara partiska, bli berörda och ständigt göra våra röster hörda. Det är så vi skapar ett demokratiskt levande samhälle i färg.