Kommer ni ihåg känslan i presidentvalet 2008 i USA? Under devisen ”Yes We Can” gick en svart demokratisk kandidat till val, efter åtta år med en vit republikansk texasbo med tvivelaktigt rykte som fredsduva och med klen karisma.
Med framtidstro och medborgarentusiasm tog Obama sig till Vita Huset. I stort sett alla var i extas.
Själv gick jag i en Obama/Biden-t-shirt så ofta jag kunde de veckorna. Obama vann valet 2008 och installerades 2009. Och samma år fick han Nobels fredspris.
Jag var för att han fick priset. Inte för att han i grunden hade presterat så mycket konkreta fredsinitiativ, utan mer för att han hade gett hopp till en värld som fortfarande slickade sina sår efter 11 september och som startat krig i både Irak och Afghanistan, varav det första med högst tvivelaktiga motiv. Och att ge hopp till en värld är värt en hel del.
Problemet är att världen idag än mer karaktäriseras av brist på hopp än före 2008. Och tyvärr är Obama, mer än många andra, ansvarig för det.
Vi har en global ekonomisk kris, parad med en eurokris. Till det har vi en arabisk vår som har gått i förödande baklås på flera håll och värst av allt just nu – en diktator i Syrien som inte drar sig för att ha ihjäl sin egen befolkning – sannolikt också med gas. Miljontals syrier flyr sitt eget land och omvärlden visar en beklämmande ovilja att pressa Assadregimen politiskt och ekonomiskt.
I stället verkar den enda diskussionen just nu handla om ett amerikanskt militärt anfall, med kirurgisk precision och utan soldatförluster. Få förhoppningar finns om att det globala samfundet gemensamt ska agera för en politisk lösning i Syrien. Och Obama verkar bli den amerikanska president som startar ännu ett krig efter Irak och Afghanistan.
Om inte Obamas ”Yes We Can” ska reduceras till att bara handla om att de kan starta krig, måste USA med Obama i spetsen få till en helt ny känsla av hopp lik den han kunde frammana 2008-2009. För att lyckas med det måste han vara något annat än en krigspresident.
Varför inte ett ”Stockholmsinitiativ” för att skapa en värld som löser stora problem med fredliga medel? Idag onsdag, eller imorgon torsdag på det judiska nyåret, är bra dagar. Det judiska nyåret är en dag för försoning. Det skulle den kunna vara inte bara för judar, utan för hela Mellanöstern, och än bättre, för oss alla.
Då skulle jag kunna ta på mig min Obama/Biden-t-shirt igen med stolthet. Det har varit svårt på sistone.