Döbelns medicin är en kur som botar för tillfället, men samtidigt ger långsiktigt negativa biverkningar. Ursprunget till uttrycket finns i Johan Ludvig Runebergs dikt Döbeln vid Jutas i Fänrik Ståls sägner:
”Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre,
Som gör mig för i morgon sjufalt värre,
Men hjälper mig i dag på mina ben!”
Osökt går min tanke till dagens sjukförsäkringsdebatt. Efter åtta år av fallande sjuktal vänder utvecklingen plötsligt år 2010, d v s precis när regeringens stora sjukförsäkringsreform från 2008 borde börja ge effekt.
I juli i år var det ca 1500 fler sjukskrivna än samma tid 2008. Det är framför allt anställda unga kvinnor, som drabbats av psykisk ohälsa, som nu driver upp sjuktalen. Vad ”rehabiliteringskedjan” åstadkom var alltså att, under ungefär två år, kortsiktigt förlänga den trend med fallande sjuktal som inletts sex år tidigare.
Ska vi kunna förstå vad som sker måste vi ställa in fokus på makten och takten i vårt arbets- och familjeliv. De anställda, inte minst på kvinnodominerade arbetsplatser, möts idag av ökade krav och osäkrare anställningar – samtidigt som de fått mindre makt över sin arbetssituation. Detta genererar ökad psykisk anspänning och ohälsa.
Därom tycks landets stressforskare vara ense. Lägger vi till detta den ojämlika könsfördelningen av hushållsarbetet växer bilden av en allt mer sjukdomsalstrande klass- och könsmaktsordning fram.
Hur reagerar regeringen på den uppkomna situationen? Ja, i budgeten för 2014 skär regeringen drastiskt ner stödet till företagshälsovården från 360 till 30 miljoner kronor per år.
I ett läge där vi behöver förstärka insatserna för rehabilitering och omställning väljer regeringen alltså att göra precis tvärtom.
I stället för att satsa resurser för att varsamt lotsa långtidssjuka tillbaks i arbete tycks regeringen envist hålla fast vid tanken på att med hugg och slag få dem att friskna till. Kritiken mot detta synsätt växer nu i styrka.
I en tidningsintervju nyligen reagerade Kristina Glise, överläkare vid Institutet för stressmedicin i Göteborg, på den repressiva syn som socialförsäkringsminister Ulf Kristersson ofta ger uttryck för. Hon säger: ”Om man jagar stackars redan utmattade människor tillbaka i arbete för tidigt så blir de ännu sjukare.”
Glise har flera gånger sett patienter som allt för tidigt gått tillbaka i arbetet – och hon har också sett följderna av detta. Därför är hon, liksom en rad andra framstående stressforskare, ytterst kritisk till dagens stelbenta tidsgränser.
Tidsgränserna i sjukförsäkringen stod visserligen i fokus hos de tunga remissinstanserna och stressforskarna redan 2008.
Samhall, med stor erfarenhet av människor med olika psykiska diagnoser, varnade i sitt remissvar för att ”det finns sjukdomstillstånd där de för snäva tidsgränserna i sig kan bli en direkt negativ stressfaktor och därmed istället försämrar den enskildes möjlighet att komma i arbete”. Dessa ord äger hög relevans också idag.
Detta är bakgrunden till att LO nu kräver att regeringen ger den parlamentariska socialförsäkringsutredningen ett tilläggsdirektiv att ordentligt se över vilka effekter dagens tidsgränser i sjukförsäkringen har på de grupper som nu i ökad utsträckning sjukskrivs, d v s dem med stressrelaterad ohälsa.
Det är hög tid att riva sönder Döbelns föråldrade ordination och istället nyfiket och prestigelöst lyssna till en mer fördjupad och modern kunskap!