Hösttider är lika med statsbudgettider, också detta nådens år 2023.
Exakt vad den SD-styrda regeringen vill satsa på under 2024 är inte helt klart än men det ser väl, i vanlig ordning när högern styr, inte lysande ut för välfärden.
Tidögänget lägger mycket pengar på att minska skatten på både fossilbränsle och snus men gemene gammelbilsförare eller snusare kommer knappast märka det i plånboken.
Marknaden gör vad marknaden gör och vips är priset på prisen lika som det var nyss, det vill säga inte alls särskilt högt eftersom man fortsätter stoppa in prillan under läppen.
Var det förresten någon som märkte av att Åkessons gäng redan sänkt skatten på drivmedel? Nära 7 miljarder kostade kalaset för staten så jag förstår att jag borde känna tacksamhet när jag tankar för endast 2 kronor mer per liter idag än förra året vid denna tid.
7 miljarder kronor är för övrigt vad Sveriges kommuner räknar med att ha i underskott under nästa år.
Troligtvis kommer denna regering lägga fram ytterligare tre budgetpropositioner innan det är val igen. De där 7 miljarderna i underskott för 2024 riskerar att växa ytterligare för kommunerna i Sverige.
I det här läget har jag – och andra kommunpolitiker med mig – att välja mellan flera dåliga alternativ där grundprincipen är enkel. Kan vi öka intäkterna? Kan vi minska utgifterna?
Den största möjligheten till ökade intäkter är en ny regering men även om Magdalena Anderssons popularitetssiffror slår i höjden, har vi inget riksdagsval inplanerat förrän 2026 och därmed försvinner ökade intäktersom möjlig lösning på svåra budgetproblem. Då återstår minska utgifterna.
Det absolut snabbaste sättet att minska utgifterna i en kommun är att minska på antalet anställda. Färre personer som kostar pengar – kortare öppettider på biblioteket, större barngrupper på förskolan och lite mer sällan farmor får hjälp av hemtjänstpersonalen.
Sämre service för medborgarna med andra ord. Lite mer urholkad välfärd.
Runt om i landet ser vi nu politiskt förtroendevalda i kommuner och regioner som gör allt som står i sin makt för att inte tvingas säga upp behörig personal som behövs på sina arbetsplatser i det vi kallar välfärden.
Jag hade önskat att också politikerna i regeringen försökte göra något för att underlätta det arbetet. Istället kallar de mindre resurser till Sveriges kommuner och regioner – för en ”satsning” och fortsätter blidka Sverigedemokraternas kärnväljare.
Med bröd och skådespel, nej förlåt, mer soppa och billigare snus.