Ledare: Stor och rik, men för vem

Nyligen deltog jag i en debatt om spännande och aktuella frågor inför en stor och intresserad publik. På andra sidan panelen deltog en person från Svenskt Näringsliv, ni vet den där stora, rika organisationen som pratar för företagen varje dag i tidningen. Han var mycket självsäker och kraftfull, sådär som näringslivets folk ofta är.
Mina argument avfärdade han med att jag förordade nordkoreansk politik. Riksbankens låga ränta kallade han för fusk.

Jag tyckte det var lite roligt. Nu liknas jag vid Kim Il Sung. Nyligen blev jag kallad marknadsfundamentalist av ingen mindre än George Soros, en av världens rikaste och mest framgångsrika valutaspekulanter. Så kluven kan man bli!
Men debatten fick mig att fundera. Vem är Svenskt Näringsliv egentligen? Vem talar de för och vem representerar de? Och vad ger dem sådant utrymme i debatten?

Varenda arbetsgivare med kollektivavtal är kollektivansluten till Svenskt Näringsliv, deras organisation för samhällspåverkan, och genom dem yttrar de sig gärna med basröst å hela Företagarsveriges vägnar. Men vem är det som talar?
Min bild är att det är ett litet antal anställda börsbolagschefer som bestämmer, ibland kompletterad med någon framgångsrik familjeföretagare.
Det är sällan det är bolagens ägare, varken de många små aktieägarna eller stora dominerande som Ford, Renault, Lundberg, Kamprad eller Persson som kommer till tals. Och de som leder börsbolag är ju som alla vet nästan bara män. Och de har ju ofta en mycket ovanlig syn på sådant som rättvisa, fördelningspolitik och bonusar.

Ofta hör man dem uttrycka att den enskilde skall få mer ansvar för sina egna beslut och sina egna pengar, att marknadskrafterna skall få större svängrum och bidragen mindre.
Men deras otroligt dyra verksamhet finansieras just med andras pengar, och deras utredningar och annonser och affischer och subventionerade böcker betalas inte av några engagerade privatpersoner utan av aktiebolag som disponerar andras pengar. Det är de som subventionerar Timbro och allt vad de heter.
Lär som jag lär, inte som jag lever, tycks vara mottot. Och det är otroligt mycket pengar, faktiskt mycket mer än alla de politiska partiernaspenderar, tillsammans!
Och vilka är medlemmarna? Är organisationen representativ? Det största medlemsföretaget räknat i medlemsavgift lär vara Posten.
De statliga företagen är tyngre som medlemmar än Wallenbergsföretagen. Vad tycker de statliga företagen om sjukförsäkringen, och vem är det som tycker? Har
Posten någon åsikt om att Sveriges Television skall göras om eller att högerpolitik är bra för Sverige? Och vem bestämmer vad Posten tycker? Ägarna, svenska folket? Eller den anställde vd:n? Eller kanske Maud Olofsson eller Fredrik Reinfeldt? Jag vet inte.
Och de utlandsägda företagen? De är säkerligen ännu fler än både de statliga och Wallenbergdominerade företagen. Vad tycker de om att svenska privatpersoners förmögenhetsskatt prioriteras framför sänkt bolagsskatt för deras företag?

Detta kanske ser ut som filosofiska frågor som inte har något tydligt svar. Men de illustrerar en sak som jag tycker framstår allt tydligare.
Det är något konstigt med att statliga företag är medlemmar i en organisation som inte har något annat syfte än att påverka staten själv.
Och ännu konstigare är att SVT och Sveriges Radio är medlemmar i en politisk lobbyorganisation som de samtidigt skall granska, och som dessutom är emot hela idén med radio och tv i allmänhetens tjänst.

Företagen är så viktiga i vårt samhälle att de behöver företrädas av en organisation som åtnjuter bred respekt, inte en ideologisk megafon.