”Framtiden för de som tigger ligger i deras hemländer, så att barnen får skolgång och de vuxna jobb och social trygghet.”
Så sa statsminister Stefan Löfven i mars i år och jag håller förstås med. Socialdemokratins svar på fattigdom har aldrig varit allmosor.
Faktum är att den rödgröna regeringen från dag ett har arbetat med frågan om tiggeri och utsatta EU-medborgares situation. En nationell samordnare för utsatta EU-medborgare utsågs i januari 2015 – alltså mindre än ett halvår efter valet – för att underlätta samverkan mellan kommuner, myndigheter, landsting och idéburna organisationer.
Det har också inletts förhandlingar och samtal med Rumänien och Bulgarien. Det behövs ju påtryckningar och samarbetsavtal som förmår politiker i dessa länder att lyfta alla sina medborgare ur fattigdom, utanförskap och arbetslöshet.
Under tiden kan professionella frivilligorganisationer på plats i Rumänien och Bulgarien göra mycket.
Åsa Regnér är minister med samordningsansvar för frågan om utsatta EU-medborgare. Hon skrev på Dagens Nyheters debattsida för nästan ett år sedan: ”Låt oss fortsätta ge pengar och berätta för våra barn att det är viktigt att hjälpa den utsatta människan. Men låt oss göra det på ett sätt som leder till verklig varaktig förändring.”
Strukturella problem kräver strukturella åtgärder. Tiggeri är inget jobb och det ska inte cementeras som företeelse i köpcentrum och i tågvagnar.
När civil- och kommunminister Ardalan Shekarabi i en intervju nyligen talade om att det behövs åtgärder för att få bort tiggeriet kände jag igen mig.
Shekarabi sa: ”Hela utgångspunkten i regeringens arbete är att vi ska försvara och utveckla den svenska modellen. Det är knappast en del av den svenska modellen att lösa fattigdom med tiggeri.”
Klassklyftor och diskriminering kan bara förändras genom politiska initiativ och reformer i såväl EU som i enskilda länder. Det blev jag än mer övertygad om när jag själv för ett år sedan besökte en by i Rumänien.
Det berörde mig djupt att träffa romska barn som lever under vidriga omständigheter i bostäder vid leriga vägar, utan el och vattentoaletter. Många av barnens föräldrar i byn jag besökte har i omgångar och längre perioder åkt för att tigga just i Sverige.
Tveklöst gör pengarna de får nytta för den enskilde. Men det är ingen lösning för att öka utbildningsgrad och sysselsättning. Pengar i pappersmuggen minskar därför inte fattigdomen.