Jag åkte taxi en sen kväll här om veckan. Det var i Skåne mellan flygplatsen och det ställe jag tillbringar somrarna på. Jag kom i samspråk med taxichauffören. Vi hittade varandra på många sätt men allt började med att vi insåg att vi båda hade bott i Luleå 1997.
Jag var ledarskribent där på femte året och han var förstaårsstuderande på teaterutbildningen. Vi hittade en del gemensamma vänner där i hastigheten, men framförallt en kärlek till Norrbotten. Han kom också, precis som jag, från Skåne, men hade flyttat dit, inte som jag för jobb, men väl för studier och senare jobb.
Det som också förenade oss var att vi båda också lämnat Norrbotten. Han såväl som jag för jobbets skull. Att vara skådespelare i Norrbotten, eller någon annanstans, är att välja en otrygg jobbsituation hela livet ut. Inte ens våra största skådespelare kan räkna med jobb alltid.
En del får så bra betalt att de klarar sig i glappen, men många gör det inte. Min taxichaffis kommentar var att ”man måste ha kontakter annars går det inte”. Och det trodde han sig ha bättre i sin gamla hembygd än på sin studieort.
Svensk arbetsmarknad kräver ofta väldigt bra kontakter. Det kan pratas mycket om Arbetsförmedlingen, men de flesta får inte, och ska inte heller få jobb via dem. Sverige är lite som Gnosjö i storformat. Många företag och arbetsplatser har starka nätverk både vad det gäller kunder och vem man anställer. Det anses enklast så.
Men det ger vissa påtagliga nackdelar, inte minst för grupper med minst lika bra utbildning och erfarenhet som vi andra, men dokumenterat sämre nätverk. Utlandsfödda till exempel. För skådespelare är det alltid brist på jobb och, i stort sett, aldrig fråga om tillsvidareanställningar. Ingen vill på en scen, se samma person som både Shylock, Markurells i Wadköping och som någon i en Dario Fo-pjäs. Få passar till allt. Och ändå tror jag den branschen skulle må mycket bättre av fler fasta anställningar än vad den har idag.
Jag kände att jag satt där i bilen och försökte, lite förmätet, ge goda tips till min tillfälliga skådis-vän. Själv hade jag varit i Almedalen och sett improvisationsteater mitt i debatter.
Susanne Reuter gjorde en fantastisk rollprestation när hon spelade en bra socialsekreterare och en dålig för föreningen Maskrosbarnens publik nere i hamnen. Eller som min taxichaufför sa – ”det gäller att skapa sina egna jobb”. Det är sant, men sådana krav ställs lite väl mycket på just vissa grupper. Vi andra slipper! Vi kan till och med ta semester nu i juli.