ANC:s huvudkontor upptar ett helt kvarter i Johannesburg centrum. Byggnaden är välbevakad med tungt beväpnad polis i gathörnen, alla besökare kontrolleras noga.
Vi möter partiets talesperson Jackson Mthembu på hans kontor. I ena hörnet hänger ett porträtt av legendariske Oliver Tambo, på golvet står gamla valaffischer.
”Sydafrika är ett bättre land än det någonsin varit. Ras är inte längre diskriminerande. Alla kan nå vilken position som helst. Vi har gjort det ganska bra”, säger han och lutar sig bakåt i fåtöljen.
Och visst har landet gjort framsteg sedan 1994. Staten har byggt och skänkt 3,3 miljoner bostäder till de allra fattigaste. Barnbidrag och pensioner har införts. Stora satsningar har gjorts för att fler ska få tillgång till vatten och sanitet.
Den ekonomiska tillväxten har varit god de senaste åren, men klyftorna har ändå ökat. Den officiella arbetslösheten ligger på 25 procent, men den verkliga når upp till 35-40 procent, i vissa svarta delar ännu högre.
”De positiva sakerna lyfts inte fram tillräckligt”, suckar Mthembu, som dock är övertygad om seger i valet som hålls i maj.
Ja, det är ingen tvekan om att ANC kommer att vinna. I förra valet 2009 fick alliansen 65,9 procent av rösterna.
Så högt stöd kommer de inte att få i vårens val, men deras ställning är ändå ohotad.
Valet blir en kamp om arvet efter Mandela. Har ANC levererat och levt upp till de höga förväntningarna?
Vi ställer frågan till Jessie Duarte, assistent till Mandela 1991-1994 och nu biträdande generalsekreterare i ANC.
”Vi har lyft fyra miljoner svarta från fattigdom upp till medelklass. Men de fattiga säger: Tack för befrielsen, men vad blir det nu?”, svarar hon.
Tage Erlander talade om ”de stigande förväntningarnas missnöje” på 1960-talet. En liknande känsla finns i dagens Sydafrika.
Många tycker att det inte går tillräckligt snabbt. Andra menar att de inte alls får vara med på resan. Välståndet sipprar inte ner till alla, och irritationen växer.
När vi möter Nina Benjamin från Labor Research Services får vi en bild av läget. Hon säger att lärarna är dåligt utbildade och att massupplagor av läroböcker aldrig når barnen utan dumpas längs vägen.
Det som ser bra ut på papper är inte lika imponerande i verkligheten, menar Nina Benjamin. Ambitionen är god, men satsningarna når inte ut till de fattigaste och lägst utbildade.
Ikonen Nelson Mandela får också en del kritik. Hans stora och avgörande insats var att förhindra ett inbördeskrig och ena landet.
Han gjorde det på ett enastående sätt, men hans fem år som president satte inga djupare spår. De tidigare vita härskarna satt kvar i administrationen, och i försoningens tecken bjöds Nationalistpartiet och FW de Klerk in i regeringen.
Någon tydlig strategi fanns inte heller. Nu har ANC det i en utvecklingsplan för landet fram till 2030, men missnöjet växer också kring den.