I Norrlands inland kan det ta timmar för polisen att komma fram till en brottsplats. I många delar av landet når inte välfärden ända ut, ofta beskrivet som avståndet till en förlossningsklinik, men det kan lika gärna vara att närmaste skola lägger ner eller att mammas äldreboende är timmar iväg.
Allt fler känner att inte bara posten och livsmedelsbutiken har försvunnit från landsbygden, utan nu även arbetsförmedlingskontoret. Statens uppdrag att finnas i hela landet och skapa likvärdig service för alla känns för allt fler som ihåligt prat.
Men liknande känslor finns också i områden som är allt annat än landsbygd. I Stockholm behöver man inte åka mer än tio tunnelbanestationer bort från Centralen för att komma till stadsdelar med väldigt dåligt fungerande välfärd och infrastruktur.
Visserligen finns det inga no-go-zoner för blåljuspersonal, men många känner att varken staten, eller välfärdens grundbultar i övrigt, är där.
Vårdcentralen kan ha svårt att bemanna med personal. Skolan har utmaningar de inte har resurser att hantera. Jobben finns där inte och bostäderna är för få, för trångbodda och för risiga.
Förutom möjligen klimatfrågan finns det ingen fråga som är så viktig för politiker att lösa än det faktum att landet glider isär. Den galopperande ökningen av inkomstskillnader kommer att ta en ände med förskräckelse, för rika såväl som för fattiga, om vi inte vänder trenden.
När allt fler börjar känna att de har det sämre än vad de förtjänar växer missmod, avundsjuka och ilska fram. Det föder inte bara egoism och misstro, utan även främlingsfientlighet.
Även om fel person sa det får repliken ”Vad f-n får jag för pengarna?” allt mer grogrund. Tilliten till varandra och till det gemensamma urholkas. Ur det växer egoism, korruption och dålig skattemoral. Fenomen vi i Sverige hittills, i rätt stor utsträckning, har sluppit.
Vi har haft landsbygdskommitéer, storstadssatsningar, Malmökommission, kommunal skatteutjämning och allt möjligt annat.
Det är vällovliga politiska initiativ, men de har inte brutit en negativ trend. Klyftorna fortsätter öka.
Ett nytt samhällskontrakt formuleras. Vi får fortfarande massor för våra skattepengar. Men det måste fördelas jämnare.
Leif Östling och Danderyd kan inte få mer. Agda i Hakkas måste också känna trygghet i sin ålderdom. Och Jasmin i Akalla måste uppleva att hon är en del av samhället på samma villkor som alla andra.
Visst behövs det mer kommunal skatteutjämning. Men politikerna måste vara smartare än så. Det är bråttom nu!