I dokumentärfilmen ”Isis offer” skildrar filmaren HogirHirori människors flykt undan Isis vettlösa grymheter. I ett flyktingläger i Duhok möter han en grupp kvinnor. De skriker ut sin sorg över döda barn och familjemedlemmar de tvingats lämna efter sig under flykten.
18-åriga Besmas ord lämnar mig ingen ro; ”Varför är det ingen som hjälper oss?”
Inte sedan andra världskriget har så många människor tvingats lämna sina hem på grund av krig och förföljelse. Enligt FN: s flyktingkommissariat UNHCR befinner sig idag nästan 52 miljoner människor på flykt.
Av dem har uppskattningsvis 19 miljoner lämnat sitt land, övriga är på flykt inom det egna landet.
Bara i Syrien befinner sig nio miljoner människor på flykt. Tre miljoner har lämnat landet och befinner sig i grannländer som Libanon, Turkiet, Jordanien och Irak. Drygt 850 000 befinner sig i Libanon. Mer än 500 000 i Turkiet. 150 000 har sökt sig till Europa och 30 000 har kommit till Sverige.
Majoriteten av flyktingarna återfinns i alltså i närområdet och efter år av stora flyktingströmmar är situationen så ansträngd i närområdet att flera av grannländerna stängt sina gränser och hundratusentals människor riskerar nu att bli fast i det svårt krigshärjade Syrien. Samma öde möter kurder på flykt undan Isis.
Sverige, liksom alla länder, har enligt internationell rätt en skyldighet att ta emot människor som söker asyl i vårt land och pröva deras asylskäl. Rätten att söka asyl är en mänsklig rättighet.
Det är skamligt att våra EU-grannar inte tar emot fler människor i nöd. Men det innebär inte att vi svenskar måste dela skammen genom att vara lika dåliga. Att andra länder bryter mot internationell rätt är inte en ursäkt för oss att göra detsamma.
Inte sedan krigen på Balkan har Sverige tagit emot så många asylsökande som idag. Då, liksom nu, blåste främlingsfientliga vindar över Sverige. Då, liksom nu, var domedagsprofeterna många. Nu, nästan tjugo år senare, kan vi konstatera att profetiorna kom på skam.
I statistiken, gällande till exempel skolresultat och arbetslöshet, går det inte att se någon skillnad mellan de barn och ungdomar som kommit till Sverige från krigets Balkan och deras jämnåriga kompisar födda i Sverige.
Vad är vi så rädda för? Just nu står den rika världen och ser på medan människor dör längs stängda gränser i till exempel Syrien. Grannländerna, som redan tagit ett stort ansvar, har svårt att hantera flyktingtrycket. De vädjar till andra länder att axla sin del av ansvaret men till Europa är de lagliga vägarna stängda. Istället riskerar människor livet genom att försöka korsa Medelhavet i sjöodugliga båtar.
Våra barns dom kommer att bli hård. Deras fråga kommer att vara densamma som Besmas; varför var det ingen som hjälpte dem? Det är vad som skrämmer mig.