Barn kan fara illa på många olika sätt. Jag vet, det är inte någon munter inledning på en text men verkligheten är heller inte alltid munter. Framförallt inte för barn som far illa.
Det kan exempelvis handla om barn som lever med missbruk, barn som lever i fattigdom eller barn som lever i våld. Gemensamt för många av dessa barn är att de febrilt kämpar för att dölja hur det är hemma. Av olika anledningar berättar de inte om svårigheter de kämpar med och många gånger handlar det om att de vill skydda sina föräldrar, för barn är lojala.
Jag har mött både vuxna och tonåringar som berättat att ingen har brytt sig om att de har farit illa som barn. Jag tror inte att det handlar om att vuxna inte brytt sig om dem, däremot tror jag det handlar om att de vuxna känt en osäkerhet gällande vad de ska göra och en oro för att ha missbedömt situationen. Men vet ni? För barn gör det ingen skillnad vad orsaken är. Så länge inget händer och ingen pratar med dem om det onda så blir deras uppfattning att ingen bryr sig.
Jag vill inte att ett enda barn till ska övergå till vuxen, sitta i samtal och kunna säga ”det var ju aldrig någon som frågade mig om hur det var hemma”. För just det, att inte bli tillfrågad gör så mycket skada.
Det gör att problemen blir en icke-fråga och det förstärker den strategi som barnen redan har om att det som händer hemma är sådant man inte ska prata om.
Vi kan inte heller ställa frågan vid ett tillfälle och sedan släppa det om svaret vi får är att barnet mår bra. Vi måste stå kvar. Barn som far illa hemma har i väldigt stor utsträckning svårt att lita på vuxna, därför kan vi inte räkna med att de per automatik kan lita på oss bara för att vi är vuxna.
Vi måste visa att vi finns kvar. Vi måste förstå att processen att prata om något som man under så lång tid fått lära sig att man inte ska prata om är lång. Och som sagt, barn är lojala. Att börja prata om sina föräldrar med någon är inget lätt beslut.
Tänk på ett barn i er närhet, försök räkna hur många vuxna det barnet har omkring sig. I släkten, skolan, fritids, fotbollslaget eller andra sammanhang. Ganska många va?
Det är många som kan uppmärksamma och agera på att barn verkar fara illa. Försök sedan föreställa er känslan hos ett barn som varje dag kämpar för att fungera men som inte får varken frågor eller stöd från vuxna.
Vi får aldrig vara fega, barn måste kunna lita på oss.