För ett år sedan samlades världens presidenter, kungligheter och statsmän i Sydafrika för att ta farväl av en politisk gigant – Nelson Mandela. En omvärld som under decennier av apartheid framställde befrielserörelsen ANC och dess ledare som farliga revolutionärer hade efter regimskiftet 1994 i en strid ström besökt Mandela för att betyga sin vördnad.
En svensk som från en unik position både observerat och påverkat befrielsekampen har samlat sina erfarenheter i bokform; Bengt Säve-Söderbergh med ”Vår seger var också er” (Atlas förlag 2014) – obligatorisk läsning för alla Afrikaintresserade!
Bengt upplevde Afrikas apartheid som ung jungman på Klipparen, vilket ledde till intresse för utvecklingsfrågor, först på handelshögskolan och jobb på Sida, som statssekreterare, chef för Palme-centret och slutligen FN:s demokratiorgan IDEA. En unik insikt i befrielserörelserna och vänskapsband med dess ledare.
Många doktorsavhandlingar kommer att skrivas om denna unika epok i Afrikas moderna historia, men Bengt satt med vid bordet!
Sverige hade under sekler intresserat sig för södra Afrika, först Linnèlärjungar som dokumenterade flora och fauna, sedan missionärer och småningom industriföretag.
När apartheid under efterkrigstiden resulterade i allt vidrigare förtryck var många (kyrkans liksom svenska företags och vår utrikesförvaltnings företrädare) skeptiska till befrielserörelsernas krav på demokrati, väl skildrat av Herbert Tingsten och Per Wästberg.
Mellan Folkpartiet och socialdemokratin utvecklades en samsyn, där Ola Ullsten och Ingvar Carlsson men framför allt Olof Palme var starkt drivande för stöd till befrielserörelserna - medan Carl Bildt hamnade på samma linje som ANC- och sossehatarna Reagan och Thatcher.
Sverige kom att spela en nyckelroll i FN men också genom SIDA som via hemliga kanaler slussade stora resurser, en del från fack och Afrikagrupper, till i första hand ANC men även Frelimo i Moçambique och MPLA i Angola.
I Sydafrika liksom i de portugisiska och engelska kolonierna i södra Afrika växte kraven på självständighet – makthavarnas motdrag blev mer förtryck. Effekten blev väpnad kamp i de portugisiska kolonierna (där Kuba men även öststaterna bedrev kalla-kriget-taktiserande) och revolution i hemlandet.
Sydafrika stöttade militärt de vita regimerna i grannländerna. Också inom ANC växte kravet på väpnad kamp men apartheid-regimens maktapparat avskräckte.
I det skedet ställde vi upp med resurser för en alternativ väg; att långsiktigt bygga ANCs politiska och administrativa kompetens.
Vi bidrog faktiskt därigenom till att Sydafrika kunde omvandlas i demokratisk ordning - utan ett blodigt inbördeskrig!