Ledare: Visst saknar jag Erlendur

Advokat Amanda Hikes var inne i slutpläderingen i hovrättsmålet mot Arbogakvinnan Johanna Möller, som dömts till livstid i tingsrätten. SVT minutrapporterade från rätten. Varje replik av betydelse fångas upp och reportern kan ibland lägga in några miljöbeskrivningar.

Samtidigt i Stockholm. Åtalet mot terroristen Rakhmat Akilov presenteras, också det i direktsändning.

”Mitt mål är att han aldrig mer ska röra sig fritt i vårt samhälle”, säger Hans Ihrman, vice chefsåklagare.

Den enda tänkbara domen mot Akilov är livstids fängelse. Att han vill ha ett tidsbestämt straff kan man förstå men skulle rätten gå med på det så kommer ingen fler att dömas till livstid. Hur länge Akilov får sitta inne vet förstås ingen i dag. Men rekordet för en livstidsdömd i Sverige är 34 år. Om Akilov ska tangera det rekordet är han 74 år då han släpps ut. Men då inte till den svenska frivården utan till något annat land.

Allt talar också för att kvinnan i Arboga får livstid. Igen. Besked kommer i slutet av februari.

En gång för länge sedan var jag reporter och bevakade rådhusrätten. Det var rattfyllor, misshandel och hembränning.

Lokaltidningarna hade på den tiden en mer ingående bevakning av vad som skedde i rätten. Att man dragit ned på den granskningen är säkert riktigt.

När jag började bevaka rådhusrätten hade man skärpt namnreglerna. Tidigare så namngavs de som dömts till en månads straffarbete, det vanliga straffet för rattfylla. En del tyckte det var bra att rattfyllona namngavs. Men en flicka i min klass, vars pappa dömts för att ha kört bil onykter, hade säkert svårare att uppskatta namnpubliceringen.

Men inte minst #metoo har visat att det görs mycket skiftande bedömningar när det är ett oavvisligt allmänintresse att publicera namnet. Vi gör rätt medan andra gör fel – det tycks vara andemeningen i många pressetiska analyser.

Den 10 maj 1940 landsteg brittiska trupper nära Reykjavik. De mötte inget motstånd. Ockupationen kom att vara under hela kriget, även om britterna ersattes av amerikaner. Det gick rykten om att Tyskland förberedde en invasion av Island, som av nazisterna sågs som ett urhem för vikingar och riktiga arier.

Författaren Arnaldur Indridason har förlagt handlingen i sin senaste bok ”Det tyska huset” (Norstedts) till de dramatiska krigsåren. Den isländske författaren, enligt min mening Nordens bästa deckarförfattare, har som vanligt en tät och spännande berättelse. Men visst, det är trist att inte få möta sin favorit, den svårmodige kriminalaren Erlendur. Han dyker förhoppningsvis upp i nästa bok av Indridason.

Det är svårt att hänga med i alla dopningsturer. Ryssar får delta, dock inte under rysk flagg. Skidåkaren Sergej Ustiugov från Chantien-Mansien i Uralbergen får däremot inte vara med i Pyongyang, varför vet man inte riktigt.

Den svenske skidskyttetränaren Wolfgang Pichler, som under några år tränade en del ryssar som senare fällts för dopning, blev först svartlistad men har nu fått passerkort. Vem är skyldig och vem är oskyldig? Det är uppenbart att idrottens organisationer har mycket svårt att hantera de problem som uppstår.

Vem kan man lita på, frågade Hoola Bandola Band redan 1972 och frågan är fortfarande aktuell.

President Donald Trump är nöjd med vad han uträttat i Vita huset. I talet om tillståndet i nationen (State Of The Union) beskrev han de enorma framgångarna. Ja, när man inte får beröm av andra får man berömma sig själv.

Den demokratiska repliken levererades av Joe Kennedy, 37-årig kongressledamot och sonson till Robert Kennedy, som mördades 1968. Demokraterna vill förstås dra nytta av det glansfulla namnet men också av att deras talesperson nästan är hälften så gammal som presidenten.

I dag infaller Andningens dag, Löpningens dag och Morotskakans dag. Man måste ha bra flås om man ska hinna med allt.

Ha en fin helg!