1989 bestämde sig LO och TCO för att skapa ett gemensamt kontor i Bryssel. Stig Malm och Björn Rosengren hade uppfattat signalerna.
EU-besluten (eller EG, som vi sa då) påverkade vardagen även för svenska löntagare. Därför gällde det att vara med och påverka.
1997 anslöt även Saco till det fackliga EU-kontoret.
I dag är det något slitna LO-TCO-Saco-kontoret på Avenue de Tervueren i Bryssel en viktig länk mellan den svenska fackföreningsrörelsen och hela EU-maskineriet.
Sedan 2011 är det Per Hilmersson som chefar över fackens kontor i Bryssel.
När jag träffar honom undrar jag vilken som är den viktigaste fackliga stridsfrågan inför valet till Europaparlamentet 2014. Han svävar inte på målet.
”Svenska kollektivavtal ska gälla på svenska arbetsplatser”, säger Hilmersson.
Det borde även vara en mobiliserande fråga som gör att fler svenska löntagare går till valurnorna.
Tjänstedirektiv, utstationeringsdirektiv, Laval-dom, kollektivavtalens ställning och andra begrepp som virvlar runt i EU-debatten berör vardagen för vanliga svenska arbetare.
Europafacket är, i likhet med svensk fackföreningsrörelse, överens om principen att lika lön för lika arbete ska gälla i varje enskilt EU-land.
Enkelt uttryckt: Polska byggnadsarbetare eller lastbilschaufförer, som är verksamma i Sverige, ska inte jobba till sämre villkor än sina svenska kollegor. Svenska lagar och avtal ska gälla även dem.
Löntagare som kommer från ett annat land ska inte ha sämre löner eller arbetsmiljö.
Den fria rörligheten på EU:s inre marknad ska inte vara överordnad löntagarnas trygghet.
Det är emellertid ingen självklar princip. Det finns marknadsliberaler som prioriterar den fria rörligheten högre än de fackliga rättigheterna.
Därför är det inte heller givet vilken riktning som EU tar i de fackliga frågorna.
Det spelar roll vilka politiker som finns i EU-kommissionen, Europaparlamentet eller ministerrådet.
Enligt valforskaren Maria Oskarsson var det bara 33 procent av de svenska arbetarna som röstade i Europavalet 2009.
Det borde vara fler 2014.