När jag lyssnar på Mikael Jansson, chef för North Swedens kontor i Bryssel (ett sorts lobbykontor för Norrbotten och Västerbotten i EU) slås jag av en tanke:
”Det verkar vara lättare att få genomslag för de regionala stridsfrågorna i Bryssel än i Stockholm.”
Janson berättar stolt att North Sweden-kontoret drivit igenom flera norrländska hjärtefrågor i EU-politiken.
”Northern Sparely Populated Area” (glesbygden i norra Sverige, Finland och Norge) har blivit ett begrepp i EU:s strukturpolitik. Det finns numera en förståelse för att gles bebyggelse, långa avstånd och kyligt klimat kräver en särskild hänsyn.
Under nästa programperiod tillförs Norrbotten och Västerbotten cirka 2,3 miljarder kronor via diverse EU-stöd.
Arbetet för att göra den bottniska korridoren (med Norrbotniabanan) till en del av EU:s infrastrukturnätverk är ett annat exempel.
Företrädare för EU-kommissionen talar numera om Norrbotniabanan som ”the missing link”.
När hörde vi senast statsminister Fredrik Reinfeldt (M) säga något sådant?
I regeringens infrastrukturproposition och Trafikverkets plan för perioden 2014-2025 finns Norrbotniabanan överhuvudtaget inte nämnd.
Det är givetvis illa att politikerna från norra Sverige ska behöva åka till Bryssel för att få stöd för Norrbotniabanan och andra framtidsprojekt.
Men det visar samtidigt att EU inte är en orubblig maktkoloss, som ofta blir bilden i svensk debatt.
EU-kommissionen har faktiskt varit mer lyhörd än infrastrukturministern när det gäller järnvägen i norr.
Mikael Janson visar gamla bilder där EU-kartan slutade strax norr om Gävle.
”Men nu finns vi och den bottniska länken med på kartan”, konstaterar han.
Det var dock ingen självklarhet. Det krävde närvaro, engagemang och hårt fotarbete av både politiker och tjänstemän i Bryssel.
Kanske skulle det behövas ett North Sweden-kontor även i Stockholm.
Även den egna nationella regeringen måste ju övertygas. Tyvärr räcker det inte med stödet från EU-kommissionen.