Den gröna omställningen är ett hett ämne, kanske lite uttjatat enligt vissa. Men industrietableringar som Hybrit och Stegra har placerat Norrbotten på världskartan. Politikerna pratar stolt om framgångarna länet har att vänta. Med framtidstro och tusentals nya jobb i sikte. Det byggs nya bostäder, nya skolor. Omställningen går fort, kanske fortare än länet hänger med.
Bakom alla framgångar finns en annan verklighet. En där föräldrar oroar sig inför nästa matinköp. Mammor och pappor som tvingas välja mellan att fylla kylskåpet och betala elräkningen. Framgång kan inte byggas på tomma magar.
Enligt Rädda Barnens rapport lever ungefär vart tionde barn i Sverige i familjer som är ekonomiskt utsatta, vilket motsvarar cirka 200 000 barn. De lever antingen i hushåll med försörjningsstöd och/eller har låg inkomststandard.
I vårt län, som spås vara Sveriges framtid, lever barnfamiljer i fattigdom. Hur kan vi prata om hållbar utveckling när den inte inkluderar de mest grundläggande behoven för alla?
Bakom de stora siffrorna och presskonferenserna finns verkliga människor.
Ensamstående med deltidsjobb som kämpar varje vecka med alla mål för att få ihop vardagen. Pengarna räcker inte till. Med hyra och matpriser som är på ständig uppgång går ekonomin inte ihop. Barn får lära sig att inte be om fredagsmys för att pengarna inte räcker till. De får stå över aktiviteter som andra barn ser som självklara. Att gå på Leos Lekland eller bio kommer inte på fråga.
De som behöver hjälp hörs sällan, de som kämpar varje dag för att få vardagen att gå ihop.
Forskning visar att barn som växer upp i ekonomisk utsatthet löper högre risk för sämre skolresultat, psykisk ohälsa och långsiktig arbetslöshet. Enligt Statistiska centralbyrån är risken att hamna i långvarig fattigdom nästan fyra gånger högre för ensamstående med barn än för sammanboende. Det är ett problem som är större än många tror, det påverkar hela samhällets utveckling. Om vi inte investerar i social hållbarhet samtidigt som vi satsar på industriell tillväxt riskerar vi att förstärka de klyftor som redan finns.
Framgång mäts inte bara i tillväxt och investeringar. Riktig framgång bygger på trygghet, jämlikhet och att ingen lämnas efter. Om Norrbotten ska vara framtiden måste vi prata om de orättvisor som finns här och nu. Och vi måste kräva att politiken håller samma tempo i det sociala bygget som i det industriella.
Fattigdom i Sverige ser inte alltid ut som vi tror. Det handlar inte bara om hemlöshet. Det handlar om tyst skam. Om att inte kunna bjuda hem kompisar, om att inte äta sig mätt varje dag. Det handlar om föräldrar som offrar sin egen hälsa för att barnen ska ha det bra.
Vi måste visa större solidaritet med dem som inte har tillräckligt.
Satsningarna på industrin är förmodligen helt rätt, men det måste ske med hela samhället i åtanke. Framtiden kan vara både grön och rättvis.
För styrkan i vårt samhälle mäts inte i produktion och exportvärde. Den mäts i hur vi tar hand om varandra.
När kylskåpen inte står tomma, när barn går mätta till skolan och föräldrar kan sova utan oro för ekonomin, då har vi byggt något att vara stolta över. För framtidstro ska inte vara ett privilegium. Det ska vara allas rätt.