Alla folks frihet - hela världens fred
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Även om det bara var en knapp vecka sedan vi stått vid det sydafrikanska parlamentet, kändes det som en halv evighet. Nästan som med den sydafrikanska demokratin. Det var inte mer än 15 år sedan apartheidregimen tvingades bort efter landets första demokratiska val, och Nelson Mandelas befrielserörelse ANC kom till makten.
Ändå kritiseras ANC ofta som om alla landets problem är deras fel. Få tänker på de enorma framsteg som gjorts. Särskilt Helen Zille - den vita oppositionens främsta representant - verkar glömma vad det var för samhälle apartheidregimen lämnade över. Då var Sydafrika ett land med stor fattigdom och enorma klyftor.
Sakta men säkert har ANC börjat överbrygga dessa, inte minst de mellan människor med olika hudfärg.
Visst återstår mycket. När vi träffade ANC-kamrater beskrev de sin agenda: schyssta jobb, god hälsovård och utbildning till alla. Bekämpning av kriminalitet och korruption. Utveckling av landsbygden och land till de fattiga.
Befrielsen 1994 gav ANC möjlighet att börja göra allt det som behövdes göras. Och i valet i april fick de för fjärde gången i rad folkets förtroende. De vann med 66 procent. Men de har mycket att göra. För även om befrielsen erövrades -94 återstår en rejäl bit till sydafrikanernas frihet.
Från Sydafrika reste vi till Zimbabwe där arbetslösheten är runt 90 procent och medellivslängden 37 år. Nyligen kollapsade valutan efter en inflation på miljoner procent.
I Harare träffade vi olika demokratikämpar, alla med erfarenhet av president Mugabes trakasserier. En del hade torterats, andra fängslats.
Alla var evinnerligt trötta på Mugabes vanstyre. Samma Mugabe som ledde landet till befrielse från det brittiska kolonialväldet. Zimbabwe är ett tragiskt exempel på hur befrielse från ett förtryck inte är synonymt med människors frihet.
Hemma hittade jag snabbt boken jag sökte. Willy Brandts "Att ta parti för friheten". Där återkommer den förra tyska s-ledaren ständigt till friheten. Också i hans brevväxling med Olof Palme och Bruno Kreisky, och i Nobelföreläsningen från 1971, är kärleken till friheten påtaglig.
Men det är ju inte alls konstigt. Varje människas frihet måste vara socialdemokratins främsta mål. Först med det når vi hela världens fred. Alla folks frihet var bara början.