I dessa tider av Nobelyra kan det vara värt att komma ihåg vad dåvarande Folkpartiet, numera Liberalerna, använde inför valet 2010: ”Sverige ska vinna Nobelpris – inte bara dela ut dem!”
Det vore alltför lätt att plocka poänger på att denna bara aningen verklighetsfrånvända slogan hördes från samma parti som under åtta år i utbildningsdepartementet misslyckades med att åtgärda krisen i den svenska skolan; ”stor i orden, liten på jorden” har när allt kommit omkring länge varit Liberalernas, och särskilt Jan Björklunds, paradgren.
Kanske än värre är nämligen att målsättningen skvallrar om en allvarlig felprioritering på både utbildnings- och forskningsområdet.
Missförstå mig rätt – det finns inget fel i att önska att ett nobelpris eller två tillfaller forskare på just svenska institutioner; det finns det ingen som missunnar dem. Det finns emellertid andra värden också.
Man måste komma ihåg att Nobelprisen nästan alltid uppmärksammar stora genombrott i det som brukar kallas grundforskning – det är inte sällan upptäckter som handlar om universums och kroppens allra minsta beståndsdelar. Ofta är deras teoretiska värde omätligt – men det finns så mycket mer viktig forskning än den som syns en gång om året!
Två exempel på sådana ämnen är medicinteknik och omvårdnad – där forskningen inte bara gör skillnad för miljontals människor varje dag, utan också ligger till grund för värdefulla och produktiva svenska exportindustrier.
Kanske är det inte lika glamoröst som den forskning som tar sikte på den blå hallen i Stockholms Stadshus, men vem skulle med handen på hjärtat våga säga att den inte är minst lika viktig?
Att mäta den svenska forskningens framgångar i antalet vunna Nobelpris är på sätt och vis precis samma sak som att mäta den svenska knattefotbollens värde i hur många Zlatan Ibrahimovic eller Fredrik Ljungberg den producerar.
Visst är det kul att se en svensk dominera i Manchester United – men ännu viktigare är faktiskt den glädje, nytta och gemenskap som generationer av barn skapar tillsammans med varandra.
På samma sätt måste det viktigaste i svensk utbildnings- och forskningspolitik inte vara att vinna några guldmedaljer från kungen – utan att utbilda generationer av kompetenta och självsäkra unga svenskar, och att göra livet bättre för oss alla.
Och kalla mig gärna naiv – men jag tror faktiskt att en satsning på bredden kan ge oss de där topparna också.