Är även kapitalismen på väg att knäckas?

Krönika2008-10-29 06:00
Detta är en ledare. NSD:s ledarredaktion är socialdemokratisk och bildar opinion för arbetarrörelsens grundvärderingar.
Finanskrisen finns på allas läppar. Löpsedlarna skriker ut sina svarta rubriker. Kris, kaos, turbulens. Radio rapporterar om hur aktiekurserna störtdyker. TV visar skrämda börshandlare. Politikerna försöker hantera läget.

I våras skrev Alan Greenspan, den förre amerikanska centralbankschefen, i Financial Times om svårigheterna att förstå finansmarknaden.
Han menade att ett grundläggande problem för riskmodeller och ekonometriska modeller är att hur komplexa de än har blivit så är de fortfarande för enkla för att fånga hela den samling av styrande variabler som driver den globala ekonomiska verkligheten.
Hur finansmarknaden - och kapitalismen - egentligen fungerar verkar alltså vara höljt i dunkel. För alla.

Många jämför dagens situation med den svenska finanskrisen under 1990-talet. Även om den framför allt var en kris som drabbade Sverige, och vad vi idag ser är av än mer global karaktär, finns det en sak jag inte kan undvika att tänka på:
Den svenska finanskrisen i början av nittiotalet sammanföll med världskollapsen av den kommunistiska ideologins hela totalitära tankegods. Kvar stod kapitalismen. Den var knappast enda orsaken till kommunismens fall, men efter att ha utropats till ensam segrare gjorde den ändå anspråk på globalt herraväldet.

Innebär dagens finanskris att det nu är kapitalismen som står på tur att falla? Stater har börjat ta över banker och finanshajar ropar efter ökade regleringar.
Är det dags för kapitalismen - denna i grunden människofientliga ideologi - att också knäckas?
Precis som Greenspan pekade på att finansmarknaden är omöjlig att förstå, var det ingen som kunde överblicka det sovjetiska kommunistpartiets dynamik. Och det tycks som att stora systems extremism straffar sig.

Vad återstår då om 1900-talets båda superideologier lämnar scenen? Det finns nog många svar, men ett är självklart: människan. Hon kvarstår. Hon som både kommunismen och kapitalismen försummat och trampat på.

Nog kan system förändra världen. Men växer de sig för övermodiga tar de kål på sig själva. Dominans och extremism måste ersättas med balans och ödmjukhet.
Stora system och strukturer behöver inte vara dömda att misslyckas per definition, inte så länge människan står i centrum. Det är hon som bebor denna värld, och det är hon som ska styra den. Lika mycket som människan är målet är hon lösningen. För något som alltid överlever är den mellanmänskliga solidariteten.