Den här sommaren har våldtäkter och överfall på festivaler varit en fråga som varit både synliggjord och debatterad.
Jag kan förstå om det för vissa känns tröttsamt med ytterligare en text på samma tema. Men vet ni? Jag tycker också att det är tröttsamt, inte att det debatteras men att det fortfarande sker.
Det oroar mig att kvinnor och tjejer behöver strategier för att på ett säkert sätt kunna ta sig hem. Det kan handla om nycklar i handen, självförsvarsspray i väskan eller ett uppkopplat telefonsamtal med en kompis.
I sommar har vi kunnat höra intervjuer med unga tjejer som beskrivit att de väljer kläder baserat på vilka som är svårast för en våldtäktsman att ta av. Detta är problematiskt.
Tjejer som får höra andra tjejer berätta om rädsla och strategier påverkas och den påverkan innebär ofta att de anpassar sitt beteende för att inte råka illa ut, deras utrymme och frihet begränsas och de tar på sig ansvaret för att inte utsättas för övergrepp.
Detta är inte acceptabelt.
Jag efterlyser killars röster i de här frågorna. Det blir en skev bild som presenteras när den till största del bygger på tjejers röster, tjejer som berättar om rädsla och otrygghet. Den här bilden behöver nyanseras med killars röster. Killar känner också oro och killar reagerar också över övergrepp som sker.
Majoriteten av killarna är inte förövare, de är kloka och reflekterande människor som också behöver komma till tals.
Vi vinner ingenting på att låta tjejer fortsätta utveckla strategier för att kunna vara ute. Tjejer ska inte ta ansvar för att killar inte ska våldta.
När det gäller sexualbrott så får vi inte glömma alla de brott som sker i nära relation. Mörkertalet är stort eftersom att det är svårt att anmäla övergrepp som skett i nära relation. Det är svårt att prata om våld man utsatts för av en närstående och sexuellt våld är ofta är det som är svårast att prata om.
Det finns ingen som helst poäng med att ställa olika typer av övergrepp mot varandra. Men när jag fortfarande kan höra människor säga att det inte kan kallas för våldtäkt om den utsatta är förövarens partner så kan jag inte låta bli att slås av hur otroligt mycket det fortfarande finns att jobba med.
Jag tror att ett bra första steg är att tydliggöra var ansvaret för övergrepp ligger och det är aldrig hos den som blir utsatt utan alltid hos den som utsätter, oavsett om förövaren är en partner eller någon okänd.