Att lyssna på en sjuåring som vägrar inse att den har fel kan vara gulligt. Om det är en vuxen som gör samma sak är det mer irriterande. Jan Björklund var bra på det.
Ordning verkade viktigare än eleverna, magkänsla pålitligare än fakta. Sedan fick vi en ny utbildningsminister som ville vara motsatsen – Gustav Fridolin (MP).
Regeringen har nyss gått med på en kompromiss som innebär att betyg från årskurs fyra ska införas på prov i max hundra frivilliga skolor. När det var val i höstas så lät det framför allt från Miljöpartiet som att tidigare betyg var djävulens, eller i alla fall Jan Björklunds, ondskefulla påhitt.
Det är lätt att förstå varför.
Vuxnas magkänslor kring betyg på barn finns, typ ”det är väl bra att få veta hur barnen ligger till”, men extremt lite som stödjer att den magkänslan skulle ha rätt. Snarare tvärtom.
När ett förslag om betyg från årskurs fyra skickades runt så experter kunde tycka till var resultatet tydligt. Skolinspektionen, Barnombudsmannen, Skolverket och lärarnas fackförbund sa nej till tidigare betyg. Lärosäten sa att det saknas forskningsstöd för förslaget.
För Jan Björklund har inte det spelat någon roll, han har ivrigt gått på sin magkänsla och menat att betyg är bra. Det förvånar nog ingen.
Det märkliga är att regeringen nu försöker sälja in kompromissen som en ideologisk seger. De verkar se sig som vinnare här.
Socialdemokraterna och Miljöpartiet säger i kör att ”det är väl bättre med betyg för några få än att ALLA fjärdeklassare ska få det”.
Ja jo, om jag ska välja mellan att alla får det dåligt eller bara några så väljer jag såklart det sista. Men det är inte något att jubla över, jag skulle inte kalla det en stor vinst.
”Det här är tid för ansvar snarare än konflikt” sa Gustav Fridolin angående kompromissen.
Vuxnas magkänsla att betyg alltid är bra stämmer inte. Men kanske har den spridit sig som en maginfluensa även till regeringskansliet.
Där har det funnits en rädsla att uppfattas som flummiga.
I stället uppfattas man nu som obegripliga.
Om betyg var så hemskt som Fridolin och Löfven sa i höstas, varför försöker de framställa det här barnexperimentet som en stor seger?
Om kompromissen är fantastisk, varför jublar alla när lokalpolitiker säger att inga experiment ska utföras i just deras kommun?
”Vi har precis fått genom betyg från fyran, om än i en lite mindre omfattning först” sa Jan Björklund.
Och för första gången har jag en hemsk känsla av att han har helt rätt.