Det är nu mindre än ett och ett halvt år kvar till riksdagsvalet, och den som är intresserad av att lyssna på politiska kommentatorer får ofta höra uttryck som att partierna redan har börjat ”positionera sig” eller ”ställa sig i startblocken.”
Om man bara hör det skulle man kunna tänka sig att det betyder att partierna nu har lagt grunden i sin politik, slipat bort de yvigaste förslagen och i stället lagt sig vinn om att gå samman till en trovärdig och genomförbar politik. Så har när allt kommer omkring varit fallet de senaste riksdagsvalen, som präglats av två tydliga regeringsalternativ, alliansen och de rödgröna.
De rödgröna står kvar, och tycks inte bara ha klarat utan tvärtom stärkts av det i vanliga fall slitsamma regerandet.
Vad som har hänt med Alliansen är desto svårare att säga – och allra svårast för att säga det verkar de själva ha det.
De respektive borgerliga förslagen till vårbudgeten har varit en kavalkad av oenighet, där det enda partierna egentligen tycks vara överens om är att de absolut inte tycker likadant som sina allianskollegor; snarare än att prata ihop sig, jobbar var och en av dem fortfarande för att skilja ut sig från de andra så mycket som möjligt.
I stället för alliansårens enighet och gemensamma budgetförslag verkar de nu leva efter devisen ”hellre fyra regeringsalternativ i tanken än ett i Rosenbad” – och om det verkligen är så att de placerar sig i startblocken för ett lopp, kan jag inte låta bli att undra om de inte tävlar i den gamla Monty Python-grenen 100 meter för folk utan lokalsinne.
Det här kan låta som goda nyheter för regeringen – men framförallt är det en oerhörd utmaning. För när det finns ett tydligt alternativ att definiera sin egen politik emot blir valet på många sätt enklare för väljarna: Vad är det vi egentligen vill ha, jobbskatteavdrag eller en solidarisk politik?
Att i stället möta en brokig samling löften och förhoppningar är – som vi sett i flera val runtom i världen det senaste året – desto svårare. Det kan verka motsägelsefullt när man leder en historiskt bräcklig regering, men just nu är Socialdemokratins värsta motståndare inte oppositionen, utan bristen på en samlad och seriös opposition.
Man kan tycka mycket om blockpolitiken, och kanske har Stefan Löfven (S) rätt i att den har varit skadlig för Sverige.
Men risken finns att både Socialdemokraterna och Sverige kommer att sakna den snarare än någon av oss tror.