Under 1940- och 1950-talen var huset Nalen på klassiska adressen Regeringsgatan 74 ett nöjescentrum i Stockholm.
Topsy Lindblom, som vann OS-guld i tresteg Stockholm 1912, drev Nalen som blev danspalats och den viktigaste scenen för dåtidens jazzmusiker.
På 1960-talet började Nalen emellertid förlora sin dragningskraft. 1967 genomfördes den sista konserten och det talades om en rivning av huset.
Men byggnaden fick stå kvar och 1998 återöppnades den som nöjeslokal. I dag är det ett hus som rymmer konserter, konferenser och en egen restaurang.
Måndagen 26 november hade jag äran att själv få stå på denna legendariska scen. Det blev dock inte så mycket jazz eller rock på Nalen denna dag.
Det var Svemin (branschorganisationen för gruvor, mineral- och metallproducenterna i Sverige) som hade bjudit in till diskussion om gruvnäringen.
Jag och tre andra opinionsbildare – Aftonbladets ledarskribent Ingvar Persson, Ny Tekniks chefredaktör Per Danielsson samt Johanna Sandahl, ordförande för Naturskyddsföreningen – gav vår syn på saker och ting.
Det blev en ganska stillsam föreställning. Egentligen hettade det bara till en gång.
Det var när vi diskuterade Swemins krav på effektiva och rättssäkra tillståndsprocesser för gruv- och mineralnäringen.
Moderatorn Emma Härdmark undrade varför frågan var så politiskt svår. ”Utredningar kommer mest fram till att frågan behöver utredas mer”, konstaterade hon.
Jag svarade med att peka på motsättningarna mellan de politiska partierna, men också den omfattande statliga miljöbyråkratin.
”Det är många människor som lever på att tillståndsprocesserna tar tid och blir omfattande. Om processerna blir snabbare och effektivare skulle inte lika många jobba med den här typen av ärenden. Därför finns många som har intresse av att bevara den nuvarande ordningen. Det handlar om deras jobb och inkomster”, sa jag.
Det var ett uttalande som Johanna Sandahl reagerade emot – i synnerhet ordet ”miljöbyråkrati” som hon ogillade.
Jag vidhåller emellertid att de långa handläggningstiderna utgör ett problem. Det ligger inte i allmänhetens intresse med långa och utdragna miljöprövningar.
Till exempel ska det inte behöva ta flera år att reda ut hur det ska bli med gruvplanerna i Jokkmokk och Älvsbyn. Sådant skapar bara osäkerhet hos alla berörda.
Både investerare och lokalbefolkning behöver få besked om vad som gäller.
Den segdragna hanteringen går dessutom stick i stäv med arbetet att utveckla Sverige som gruvnation.
Enligt kanadensiska tankesmedjan Fraser Institute har Sverige blivit mindre attraktivt för gruvinvesterarna.
2016 rankades Sverige på 9.e plats i världen. Nu har Sverige sjunkit till 16:e plats, vilket är illavarslande.
Om detta bör vi tala inte bara i kvarteren runt Nalen och Regeringsgatan i Stockholm. Det är en diskusson som borde engagera hela det svenska samhället.
Det är allvarligt för både Sverige och världen om ineffektiva tillståndsprocesser gör att investerarna börjar söka sig till länder med sämre miljölagar än Sverige. Då är inget vunnet för varken Sverige eller planeten.
På 1980-talet drog Michail Gorbatjov igång sin ”perestrojka” och ”glasnost” – reformeringen av Sovjetunionen.
Då beskrev han den omfattande byråkratin som det största hindret mot förändring. Det fanns många som tjänade på de gamla strukturerna och höll fast vid sina positioner.
Så kan det vara även i det här fallet.