När jag besökte Europaparlamentet i Bryssel 20-22 mars passerade jag Esplanade Solidarnosc 1980.
Omedelbart förde minnet mig tillbaka till SSU-kongressen 1981 som gästades av den då nystartade fria polska fackföreningsrörelsen Solidaritet (Solidarnosc).
Deras talesperson Marek Wach tog till orda inför mig och alla andra unga kongressombud som tillbringade dagar och nätter i Folkets Hus i Stockholm 14-18 juni 1981.
”Solidarnosc är en folklig rörelse som kämpar för en verklig demokratisering i Polen”, sa han och möttes med stående ovationer från ombuden.
Det var fantastiskt att se hur denna rörelse nådde resultat.
Omkring 10 miljoner polacker gick med i Solidarnosc för att kräva bättre villkor för arbetarna, för rätt att bilda fackföreningar, stoppa censuren och att politiska fångar skulle friges.
Till en början mötte Solidarnosc hårt motstånd från de styrande kommunisterna. Regimen reagerade med förföljelser och arresteringar.
Efter påtryckningar från Moskva genomförde militären en statskupp 13 december 1981 för att återställa ”ordningen” i landet.
Marek Wach, som talade inför mig och alla andra på SSU-kongressen, internerades från den 13 december 1981 till 8 juli 1982 och förlorade sitt jobb.
1983 lämnade han landet och flyttade till USA.
Solidarnosc hade dock inlett en frihets- och demokratiseringsprocess som inte gick att stoppa och och som påverkade hela Östeuropa. Militärerna och kommunistregimen kunde inte hålla emot de folkliga kraven på förändring.
Till slut inleddes förhandlingar mellan Solidarnosc och regimen.
De resulterade i det första fria valet i juni 1989. Efter detta val blev Polen det första landet i den forna Warszawapakten som leddes av en icke-kommunistisk regering. Därefter växte förändringsvindarna i kraft även i övriga Östeuropa.
Sedan 1 maj 2004 är Polen också fullvärdig medlem av EU (Europeiska Unionen).
De senaste åren har emellertid utvecklingen i landet gått i en oroande riktning. Auktoritära och antidemokratiska stämningar har fått fotfäste i landet.
I en intervju i Dagens Nyheter 21 december 2017 konstaterar EU-kommissionären Cecilia Malmström att Polen inte skulle släppas in i EU om landet ansökte om medlemskap i dag.
En enhällig EU-kommission har riktat kritik mot Polen och tagit det historiska beslutet att aktivera artikel 7 i Lissabonfördraget eftersom den anser att det finns en ”allvarlig risk” för demokratins principer i landet.
Vad detta kommer att leda till är ännu oklart.
Just nu pågår en dialog mellan EU-kommissionen och Polen. Frans Timmermans, vice ordförande i kommissionen, sa i förra veckan att vissa framsteg gjorts men att de inte är tilräckliga.
EU-kommissionen vill att Polen vidtar ytterligare åtgärder för att lösa tvisten om politisk påverkan över landets rättsväsende och att Polens regering agerar innan toppmötet i slutet av juni.
Det finns alltså fortfarande tid för Polen att göra bot och bättring.
Utvecklingen i Polen är under alla omständigheter en påminnelse om att vägen till demokrati inte är spikrak och enkel.
På 1980-talet tändes gnistan för frihet och demokrati i Östeuropa i just Polen. 2018 är Polen inte längre ett föregångsland.
Tyvärr känns avståndet långt mellan Esplanade Solidarnosc i Bryssel och dagens styre i Warszawa.