Det finns något slitet över att konstatera att det moderna samhället ställer nya krav på människan.
Redan på nittonhundratrettiotalet – och säkert mycket tidigare än så – talades det mycket om den ”stressade nutidsmänniskan”, och den tid som för eftervärlden framstår i ett lugnt och nostalgiskt skimmer var säkert nog så hetsig för dem som faktiskt upplevde dem.
Vi får ofta höra att vår tids människor måste vara beredda på att vara flexibla, och att villkoren på arbetsmarknaden är sådana att man inte bara måste vara tillgänglig konstant, utan också måste vara beredd att skola om sig eller flytta genom hela livet.
Just därför är det också intressant att återvända till 1930-talets beskrivning av det nya, snabbrörliga och hetsiga samhälle som man upplevde då – och till den generation av tänkare, kritiker och arkitekter som var verksamma då.
Där kan man nämligen stöta på formuleringar om att det inte bara är människan, utan också samhället som måste ge vika för den moderna tidens krav – ett exempel på det är arkitekturkritikern Gotthard Johansson, som rakt av konstaterade att de stora, borgerliga paradvåningarna med himmelsängar och allt vad man kunde tänka sig i dem, helt enkelt inte var möjliga att kombinera med det moderna sättet att tänka och bygga en stad.
Det är en tanke som ger oss nyckeln till hur det svenska folkhemmet byggdes och reformerades fram – visst måste vi ställa krav på människorna, men då måste man ställa krav på samhället och miljöerna också: Om det ska vara möjligt för kvinnorna att gå ut i arbetslivet, måste samhället se till att barnomsorgen är billig och tillgänglig för alla.
Det är en tanke som i det nästan helt och hållet individualiserade Sverige verkar främmande – men som i själva verket är central om vi ska klara av omställningen till en globaliserad arbetsmarknad och ett kunskapssamhälle: Det är inte fel att ställa krav på individer. Men om det ska vara meningsfullt att göra det, måste man också ge dem nycklarna och verktygen för att leva upp till dem.
Paradvåningarna och himmelsängarna må vara tillbaka för att stanna – men det betyder inte att det saknas krav att ställa: Om arbetskraften ska vara flexibel och rörlig behöver den en fungerande bostadsmarknad, pålitliga kommunikationer och ett snabbt bredband – över hela landet.
En illa underhållen infrastruktur lever nämligen inte upp till vad vi skulle kunna kalla för ”Den moderna tidens krav.”