Om det är något jag lärt mig under min tid i Norrbotten är det att LKAB är överallt. Hur den här delen av landet byggdes speglas av den statliga gruvnäringens utveckling.
Det är lika påtagligt för en sörlänning som mig som majsolens eviga närvaro, den djupa dialekten och de milslånga obebyggda sträckorna. Trots detta är det inte det som skapat platsen här – nej, det är människorna som gjort det.
Jag rullar in på Kirunas tillfälliga tågstation ganska tidigt på tisdagsförmiddagen, när solen redan har skinit i flera timmar. Den tillfälliga tågstationen, som man fått bygga i väntan på att kunna bygga en permanent. Den gamla har man flyttat från – och används nu av LKAB.
Hela staden ska flyttas. Tågstationen är bara början. Jag får se det nya stadshuset, ett pampigt bygge vars halvmonterade stomme skvallrar om stilen som det kommer byggas i.
Bygget har fått kritik för att det är alldeles för dyrt, oproportionerligt mot den lilla stadens behov. Vad kommer det nya stadshuset göra för människorna som bor där? Men det var trots allt människorna som röstade fram förslaget.
LKAB dominerar. I ett samhälle, en hel region, som baserats till stor del på ett enskilt företag (om än statligt) kan man tänka sig att samhället borde ha någon sorts tacksamhetsskuld, utöver sin beroendeställning, mot företaget. Men det är människor det handlar om.
När jag befinner mig längst ner i gruvan, på 1365 meters djup har jag inte sett solljus på en timme. Vi träffar inga människor här nere, bara den manipulerade naturen.
När vi befinner oss i ett kontrollrum som övervakar gruvans drift – ”spindeln i nätet”, som skyddsombudet Roger Niemi kallar det flera gånger – träffar jag massor av människor, och får följa järnmalmens väg genom gruvan under jord genom kamerorna.
Det är människorna som jobbar i gruvan som jag möter där, som står och diskuterar var de ska äta lunch samtidigt som gruvdriften alltjämt fortsätter snurra. Tack vare arbetarrörelsen har vi kommit långt från de inhumana arbetsvillkoren som fanns innan man började slåss för sin arbetsplatsmiljö och sina rättigheter.
I resten av Sverige har man börjat ta sina rättigheter för givna, glömt arbetarrörelsens kamp. Men här, berättar Gruvtolvans ordförande Jan Thelin, här är nästan alla fortfarande anslutna till facket.
Facket har en tung ställning i gruvan, Thelin sitter till och med i företagets styrelse.
Det är soligt men svalt, precis som våren kan vara. När jag står på toppen av Kirunavaara blåser det men solen värmer, och om jag hade varit lite smartare hade jag haft något annat än tunna strumpbyxor och en klänning under skyddskläderna jag lånat för besöket i gruvan.
Man ser ut över hela Kiruna där, och ser också sprickan som om några år kommer ha tvingat hela staden att flytta.
Flytten av staden blir ju självklart inte bara en ekonomisk fråga. Trots att den är nödvändig – för att platsen staden nu står på inte ens kommer finnas i framtiden – kommer det att bli en förändring för människornas liv.
Flytten kan räknas som en investering för samhällets framtida fortlevnad, men är inte helt smärtfri.
Det kan vara svårt att tänka, men när en industri är så avgörande för en stads, en regions, ett lands och kanske en hel världs ekonomiska utveckling är det svårt att hålla perspektivet på människan.
Liberaler talar sig gärna varma om ”individen”, men den glöms bort när man tvingas inse att kapitalism kan vara mer än rolig ”valfrihet”. Ibland ställs ekonomiska vinster mot människor.
Berättelsen om Kiruna är en berättelse om människorna. Fackets styrka i gruvan vittnar om ett pågående arbete för att prioritera den mänskliga friheten för företagets vinst. En 126-årig historia som LKAB:s är en historia om de människor som arbetat och levt samhället runt gruvan.
Folkets historia kanske riskerar att försvinna för att staden flyttas. Platser och ställen har ofta historiska och nostalgiska värden. Men flytten kommer ge dem chansen att skriva berättelsen om människorna i framtiden, kanske 126 år framåt.