En vän till mig berättade häromdagen att han nästan helt hade slutat följa utrikesnyheterna sedan Donald Trump vann det amerikanska valet.
Han hade följt valkampen med samma skräckblandade fascination som många andra – men efteråt hade han helt enkelt känt sig uppgiven; en värld som var så här korkad, var helt enkelt inte värd att engagera sig i.
I stället för att uppröras och bli besviken på vad som händer i andra delar av världen, sade han, borde man helt enkelt fokusera på händelserna och människorna i ens egen närhet; det enda man kan göra i sådana här tider är att påverka det som finns runtomkring en, och själv försöka vara en så bra person och förebild som möjligt.
Jag måste erkänna att jag – så politisk skribent som jag är – förstod hur han kände. Gudarna ska veta att det finns tillfällen när jag har slitit mitt hår över det politiska klimatet också i Sverige, och undrat vad vitsen egentligen är med att engagera sig i det.
Vore det inte bättre – eller i alla fall skönare – att sluta bli förvånad och besviken, och i stället fokusera på den lilla värld som finns i närheten, på allt som är eller i alla fall kan bli bra i den?
Ytterst är det en fråga som man kan ställa inte bara till sig själv, utan också till hela Sverige: Vad gör det egentligen oss, som bor i detta lilla och unikt fridsamma hörn av världen, att allt utanför det befinner sig i oreda?
Varför ska vi låta det störa vår nattsömn och vårt goda humör?
Det är en fråga som många verkar ställa sig nuförtiden, och den har egentligen två svar. Det första är enkelt och praktisk: Förr eller senare kommer det som händer i världen till oss. Det finns inget land som klarar sig genom isolation, och det bästa sättet att säkerställa freden i norden är att arbeta för freden överallt.
Det andra svaret är svårare, men det handlar faktiskt om vilka vi själva är. För visst skulle vi – i alla fall för en liten tid – kunna stänga dörren om Sverige och inrikta oss på att göra vår egen lilla värld så välordnad och vacker som möjligt. Men vilka skulle vi egentligen vara då?
I det ögonblick vi börjar känna att det som händer på andra sidan världen inte längre angår oss, så är det framförallt någonting inom oss själva som har gått förlorade.
Vi följer inte nyheterna för att vi kan göra någonting åt dem, och vi verkar inte för nedrustning för att vi tror oss kunna lyckas med det: Vi gör det för att det är det enda anständiga vi kan göra.