Filosofen och vänsterpartisten Torbjörn Tännsjö skriver i sin memoarbok (”Vänsterdocenten”, Fri Tanke, 2017) att hans ideal är ”Kamomilla-lagen”.
Alltså det som konstapel Bastian sjunger i den berömda sagan, som dessutom nyligen kom som tecknad film:
”Man ska inte plåga andra,
man skall alltid bjuda till,
men för övrigt kan man göra vad man vill.”
Tännsjö noterar att denna Kamomillalag inte vill att friheten ska vara inskränkt. Han tolkar det där om att ”bjuda till” innebär ett erkännande av att allt vi gör påverkar andra och att det därför inte kan finnas några privata handlingar.
Vi är dömda till förpliktelser mot våra medmänniskor.
Det låter för mig som lite för mycket av den kristna underkastelsefilosofin, att vi alltid ska lyda under kollektivet, vare sig det är klanen, församlingen eller staten.
Denna slags kollektivism gjordes det upp med under sextiotalets radikalisering när auktoritetstron fick sig en rejäl knäck och vi blev Du med varandra; sen följdes det av den nyliberala revolten som gav oss valfrihet och individualism, som därefter övergick till feminism och HBTQ+.
Samhället blev öppnare och människor tilläts leva efter sina preferenser, förverkliga sig själva och odla sin trädgård.
Allt samtidigt som välfärdssystemet gjorde att alla fortsatte att bjuda till. I vart fall i hygglig utsträckning.
För det Kamomilla lag går ut på, det som är kärnan, är faktiskt att vi får göra som vi vill, så länge inte andra plågas, men vi ska samtidigt göra vårt bästa för att bistå andra människor.
Var och en får vara sig själv nog, så länge vi samtidigt beter oss som samhällsmedborgare.
Det finns inget brott om det inte finns några offer, typ. Men Tännsjö är något på spåret. Nämligen att människor är beredda att offra friheter om det ger förbättringar i samhället.
Diskussionen om koranbränningarna är ett bra exempel. En befolkningsmajoritet verkar tycka att vi gott kan förbjuda denna extrema frihet mot att vi får lägre hotnivå. Och slipper fortsatt strul med Nato.
”Folk och rövare i Kamomilla stad” kan säkert därför tolkas av några som ett stöd till tidsandan om att hellre leva på knä än riskera livet genom att stå upp. Eller tvärtom, vara en stridssignal för alla som tycker att vi i princip ska få göra vad vi vill.
Kamomilla lag är i vart fall en bra utgångspunkt för diskussionen om frihetens gränser.
Men när det gäller koranbrännandet så bör vi notera att ingen bekymrar sig om Bibeln eller brännandet av andra heliga skrifter, eller hädelse över huvud taget.
Varför? Svaret är mycket enkelt. De som reagerar på att korankopior bränns har ett mycket högre våldskapital. Den som talar illa om Jesus eller gör en karikatyr av Buddha behöver knappast oroa sig.
Våldshotet gör därför att en av alla dessa religioner åker högst upp på dagordningen.
Men på en annan punkt är Kamomillasagan stendöd. Nämligen synen på brottslighet.
I Kamomilla stad finns det tre rövare. Sagan handlar egentligen om hur dessa förvisso rätt beskedliga banditer genom omständigheter blir hederliga medborgare. Med lite förståelse och hjälp blir de normaliserade.
Den som pratar på det sättet idag om kriminella blir sannerligen betraktad som en sagoberättare.