När någon beter sig på ett sätt som utifrån framstår som märkligt och udda brukar det för det mesta finnas en logisk och rationell förklaring till det – det är bara det att man inte ser den utifrån.
Så tycks det också vara med regeringens, skolminister Lotta Edholm och hennes parti Liberalernas senaste svängom i frågan om de avarterna på den svenska friskolemarknaden.
Där arbetar sedan länge en utredning som ska se till att allmänheten och det offentliga ska få inblick i vad som egentligen sker i de där skolorna – hur ser deras elevunderlag ut, och vad sätter de egentligen för betyg?
Man kan tycka att det borde vara en självklarhet att sådan information ska finnas öppen och tillgänglig – och det borde det också. Men den betraktas i nuläget som ”företagshemligheter” och är oåtkomlig för såväl föräldrar som för de kommuner som betalar för hela kalaset.
Det skiljer sig från snart sagt varje annan offentlig verksamhet, där offentlighetsprincipen i det närmaste är helig.
Därför är det på ytan överraskande att Edholm strax innan en pågående utredning om saken är färdig ser till att ändra på utredningens direktiv, och vill målinrikta den så att det som ska gälla skolorna är någonting de kallar för en ”insynsprincip” i stället för offentlighetsprincipen.
På ytan argumenterar de för att det skulle vara alltför betungande för de små, idéburna skolorna att förhålla sig till offentlighetsprincipens omfattande krav.
Detta är märkligt, eftersom Idéburna friskolornas riksförbund själva har uttalat sig om att det är självklart att offentlighetsprincipen bör gälla alla skolor.
De som är emot att den ska gälla är i gengäld de stora skolkoncernerna, som under flera år har gjort stora pengar på svenska skolbarn och vill att det ska fortsätta vara en företagshemlighet hur det egentligen går till.
Det är ännu märkligare, eftersom frågan om hur de små skolorna ska klara av offentlighetsprincipen är någonting som utredningen har tagit ställning till och redan har färdiga förslag för.
Det är svårt att skaka av sig misstanken om att Edholm vill förhindra att dessa förslag ska bli offentliga, och att hon – som gick raka vägen från en styrelsepost i en friskolekoncern till skolministerposten – helt enkelt håller de stora skolföretagen om ryggen.
Under åtta års tid röstade Liberalerna konsekvent nej till och argumenterade emot varje försök från den rödgröna och socialdemokratiska regeringen att få ordning och reda på den svenska skolmarknaden.
Varje gång ett sådant förslag lades fram sjönk friskolekoncernernas aktiekurser – men varje gång det röstades ned av riksdagen med Liberalerna i spetsen började de stiga igen.
Nu sitter de själva på skolministerposten, och av vad de hittills har gjort av den är det inte mycket som tyder på att de har tänkt om eller är beredda att ta frågan på allvar.
I stället för en skola som sätter eleverna och lärarna i första rummet, har vi en skola som är anpassad för att generera så stora vinster som möjligt, och för att de ska få göra det med så lite insyn från skattebetalarna som möjligt.
Det är ingenting mindre än en skandal – och en lika stor skandal är det att vi i nuläget tycks ha en skolminister som är beredd att göra precis vad som helst för att det ska fortsätta vara så.
Vore det inte bättre om vi hade en skolminister som var beredd att göra precis vad som helst för att svenska lärare ska få en dräglig arbetsmiljö, och svenska elever den utbildning de behöver, förtjänar och som deras hårt arbetande föräldrar betalar för i stället?