Minns ni hur det var för något eller några år sedan, när en faslig massa människor plötsligt hade åsikter om vilka tider som en simhall i södra Sverige skulle vara öppen för vilket kön?
För egen del minns jag inte exakt vilket kön det var som skulle stängas ute vid vissa tider, och ännu mindre har jag lagt på minnet exakt vilka det var som blev upprörda över det den här gången. Var det problematiskt ur ett feministiskt perspektiv, eller var det – som det väl brukar vara nuförtiden – folk som i onödan upp sig över en inbillad islamisering av Sverige?
Jag vet inte – och jag tänker inte heller bry mig om att ta reda på det. När denna simhall i södra Sverige har öppet bekymrar mig inte nämnvärt, eftersom jag aldrig har haft och förmodligen aldrig heller kommer att ha tillfälle att besöka den.
För min del får den gärna säga att den stänger ute alla utom Hobbitar födda på Venus var tredje tisdag i måndagen.
Och om någon skulle invända att simhallens öppettider är en principiellt viktig fråga, så kan jag bara svara: Nej. Det finns inga principer värda att försvara här. Det finns en simhall. Och den som är bäst lämpad att avgöra när och för vem den ska vara öppen är vare sig jag eller någon uppeldad pensionär i Stocksund utan – håll i er nu – simhallens personal- och ledningsgrupp.
En sak som kännetecknar välfungerande organisationer är nämligen att alla beslut fattas på rätt nivå. Den nivån är inte alltid, långtifrån alltid, den lägsta möjliga nivån.
I många frågor är det tvärtom en bra sak att harmonisera regelverk och sätter gemensamma riktlinjer för hur saker och ting ska fungera.
Man skulle kunna tycka att det vore en kul idé med ett lokalt färgat skyltsystem för biltrafiken – men frågan är om Sveriges alla bilister skulle tycka att det var lika kul ut om skylten ”STOP” var grön i Dalsland men blev turkos så fort du kom över gränsen till Värmland.
Det är – som så ofta annars – en fråga om att kunna skilja smått från stort. Och om att minnas vad det egentligen är man pratar om här.
En simhall i södra Sverige är inte till för att resten av Sverige ska projicera sina bilder av hur det här landet absolut måste se ut på den. Den är till för dem som badar där, och för personalen som jobbar där.
Det har jag det allra största förtroende för att de klarar av på egen hand – och att det går mycket bättre för dem utan att hela landet tittar över deras axel.