Även den gråaste höst har sina ljuspunkter och till mina de sexton senaste höstarna har hört Tage Erlanders dagböcker.
Tage Erlander, vår längste statsminister. Tjugotre år blev det, mellan 1946 och 1969, vilket lär förbli ett svårslaget svenskt rekord.
I och med de av sonen Sven Erlander redigerade och sen 2001 årligen utkomna dagböckerna har vi fått en unik fortlöpande inblick i en politikers tankevärld. Mer oförfalskat har det knappast kunnat bli. Ofta har det känts som att stå och tjuvtitta över axeln när han skriver.
Totalt omspänner dagböckerna nära en halv hyllmeter, men det utrymmet är de väl värda.
Många var ju besvikna när Erlanders memoarer kom. Upplevde dem rent ut sagt tråkiga. Sanningen var väl att han då fortfarande var alltför mycket politiker, ansåg sig behöva hålla inne med en del, vilket också hämmade hans skrivande.
I gengäld förfasade sig många när dagböckerna började ges ut. Här framsteg en helt annan Erlander. Ocensurerad, självkritisk, sur... Men också familjefar och förälskad äkta man. I sin beundran för Aina, hustrun, sviktar han ju aldrig. Plus denna ständiga oro för den egna hälsan. Ibland är dagboken rena sjukjournalen...Värmländskt kynne spetsat med ironi och svartsyn blir i erlandersk tappning en oavbrutet fängslande blandning.
Dagböckerna var ju aldrig tänkta att ges ut. Därmed kunde han också ge känslorna fritt utlopp om såväl politiska motståndare som om nära medarbetare.
Om DN:s politiske redaktör Leif Kihlberg heter det t ex att "han är lika dum som han ser ut". Hans egen försvarsminister Allan Vougt är "ett fullständigt gelé" och en annan partivän, Gunnar Myrdal, pratar "åt helvete för mycket gallimattias."
Men lika skoningslös är han mot sig själv. Hans otillräcklighetskänslor uttrycks nakna. Han har ju aldrig eftersträvat detta ansvar, anser sig heller inte räcka till, gör han då inte både land och parti största tjänsten om han avgår:
"Alltid duger jag väl till landshövding nånstans".
I höstens utgåva är tonen mildare. Året är 1969, nedräkningen har börjat... Valsegern året innan var en personlig triumf. Och efter succén som historieberättare i Hylands hörna är han också bliven folkkär.
Fast de politiska självanklagelserna håller i sig. Alltför ofta har han varit alltför eftergiven. Och nu känner han sig närmast som en "lame duck"...
Även om slutvolymen är tunn i antal sidor innehåller den fortfarande intressanta upplysningar. Alla vill inte se Olof Palme som hans efterträdare. Till de bekymrade hör gamle kungen. Och Marcus Wallenberg. Men även somliga av Rörelsens äldre toppar. LO-basen Arne Geijer anser Palme vara utrikespolitiskt opålitlig – en åsikt som verkar delas av Säpo.
Själv tycks Erlander dock aldrig ha tvivlat. Och när allt är klart och partikongressen sagt sitt är han nöjd:
"Palmes stora genombrott. Hans tal till mej i onsdags tillhör de stora politiska talen i vår tid." (3/10 1969.
Jodå, jag hörde det själv tillsammans med en korridorkamrat, via svartvit teve, i ett studentkök på Ålidhem och minns hur tagna vi bägge var.
Erlanders dagböcker är stortartad, ofta underhållande läsning. Ett ovärderligt tillskott till 1900-talets politiska historia. En nackdel skulle möjligen vara att de för överskådlig tid omöjliggjort en stor biografi över honom. Åtminstone var det vad P-O Enquist skyllde på när jag föreslog honom att skriva den.
Vi får se. Själv är jag glad över att dagböckerna finns. Hittar ständigt förstrukna favoritställen när jag bläddrar i dem.
Som kommentaren han undslipper sig hösten 1946, efter första valet som partiordförande:
"Valrörelser är nog bra, bara man slapp regera efteråt."
En suck som jag misstänker att Stefan Löfven ibland också instämt i...