Under de nästan tjugo år jag arbetat som facklig välfärdsutredare har jag sett hur en kommunikativ ängslighet alltmer brett ut sig inom politiken. En sjunkande andel av de anställda på de politiska partiernas centrala kanslier gör fördjupade samhällsanalyser och fler ägnar sig åt putsande på vad som kallas för “varumärket”.
När de politiska partierna blivit allt mindre medlemsstyrda har deras centrala kanslier i ökad utsträckning befolkats av anställda som har marknadsspråket som sitt viktigaste verktyg. Det handlar om ett storstadsbaserat kommentariat bestående av kommunikatörer och opinionsanalytiker, som likt storföretagens PR-avdelningar styrs av en trendkänslig popularitetsjakt. För dem är olika opinions- och marknadsundersökningar viktigare än organisationens kongressbeslut.
Partierna har alltmer blivit kampanjorganisationer och partikongresserna har reducerats till något som liknar amerikanska presidentvalskonvent. Numera omges de flesta ledande politiker av ett entourage av nära förtrogna “spinndoktorer”. Visst finns det fortfarande skillnader mellan höger och vänster. Men det som är “meningen med föreningen” har blivit flexiblare och politiska ståndpunkter flyktigare.
För högerpartierna och SD, som inte vill förändra de rådande maktförhållandena i grunden, är detta inte något större problem. Svängdörrarna mellan dem och lobby- och PR-industrin snurrar allt snabbare. Mer problematiskt blir det när även Socialdemokraterna, som säger sig representera arbetarna, kör fast i kommentariatets glättiga språkspel.
Riktigt illa blir det när ledande socialdemokrater tar uppdrag i privata lobbyföretag med hemliga finansiärer. Det är då svårt att undvika tanken på att de profiterar på det politiska förtroendekapital som deras partivänner sliter ihop vid dörrknackningar, på arbetsplatser och under torgmöten. Detta undergräver legitimiteten för hela arbetarrörelsen.
Men allra mest problematiskt är nog ändå när fackliga organisationer reducerar sig själva till varumärkesputsande och ängsliga kampanjorganisationer. Forskaren Raul Galli visade för några år sedan, i en studie av TCO med den träffande titeln Det varumärkta facket, hur TCO-förbunden börjat “benchmarka” sig mot andra fackförbund.
Följden har blivit att arbetsgivarna försvinner ur fackens blickfång. Samtidigt reses samarbetshinder mellan de olika fackförbunden, som alltmer ser varandra som konkurrenter på en trång varumärkes- och åsiktsmarknad. En av Raul Gallis slutsatser är att den fackliga kärnuppgiften - att gentemot arbetsgivare och makthavare bygga löntagarallianser och företräda sina medlemmar - då skjuts i bakgrunden.
Visst är det viktigt för demokratin att begränsa privata lobbyföretags inflytande över politiken i allmänhet och arbetarrörelsen i synnerhet, så som jag och en partivän motionerat om till S-kongressen i Göteborg i år. Men detta räcker inte. Jag tror alla progressiva folkrörelser som vill förändra samhället måste ta sina egna medlemmar på större allvar. De får inte låta sig reduceras till ängsliga popcornmaskiner eller effektsökande rubrikjägare. Det handlar om att styra om färdriktningen, gräsrotsförankra organisationen och börja djupborra i de samhällsproblem som medlemmarna möter i sin vardag.
Den samhällspolitiska spetskompetensen behöver prioriteras, uppgraderas och sättas före talepunkter och opinionsmätningar. Om det är detta som Magdalena Andersson och Tobias Baudin menar, när de säger att “Sverige ska bli mer som Sverige”, då är jag med.